Plötsliga minnen från min barndom poppar ibland upp i mitt medvetande, högst troligen för att jag är förälder nu och reflekterar mer över hur mina föräldrar var som föräldrar och hur väldigt märkligt, fel och tragiskt det vore om jag tillämpade många av deras fäblesser på min egen son.

Det som nyss poppade upp när jag stod och tvättade händerna inne på toaletten var att min mamma alltid brukade säga; "Jag kommer inte att leva länge till. När Anna är tio år då lever jag inte" detta sa hon i perspektivet av att min far söp och var psykopat och levde rövare, detta satte skräck i mig som barn ty jag begrep inte att hennes uttalande var ett uttryck för vanmakt snarare än ett reellt faktum (man tenderar ju att tolka det som ens mamma säger bokstavligen när man är liten) således levde jag i skräck och oro inför denna dag då min mamma, min enda trygga fixpunkt i en annars kaotisk, skrämmande, hemsk och ensam barndom, skulle dö och jag skulle bli ensam kvar, jag tänkte att den dag hon dör, då ska jag ta en av köksknivarna och hugga mig i magen med den, det kommer att göra jätteont men jag har inget annat val.

In retrospekt är ju detta oerhört sorgligt och väldigt tragiskt. En femåring ska inte behöva bära på en sådan hemsk börda, ej heller ska den behöva planera sitt eget självmord. Jag förstår att min mamma aldrig begrep min tolkning eller min reaktion på hennes ord, ty hon var och är sprungen från en generation där synen på barn var att de snarare var som ting än som små människor, det fanns ingen insyn i eller förståelse för att barn var små personer som tog in och tolkade all information så som en liten människa gör. Dock hade man ju kunnat önska att hon ändock skulle ha intelligens nog att inte vräka ur sig sådana saker inför sitt barn, oavsett vilken tid hon än var danad i men det tänket fanns och finns inte hos henne. Jag älskar min mamma men hon saknar vissa pusseldelar i det komplexa pussel som utgör vår intelligens.

I horror föreställer jag mig min egen son behöva bära en sådan tung ryggsäck och jag vill gråta vid tanken på att han skulle gå omkring olycklig i väntan på den hemska domedagen och jag vill gråta av tanken på att hans sexåriga hjärna skulle planera att ta ut en kökskniv ur lådan och hugga sig själv med den, hans lilla hand runt skaftet och tårarna rinnande utefter hans kinder... nu blev jag lite väl grafisk känner jag men det är för att jag vill måla upp en tydlig bild över hur FEL det var att utsätta mig för sådant när jag var en sexåring.