Hej, hej jag är tillbaka, knappt 1,5 kilometer, det gick inte, så jävla på botten av skalan alltså, så pissigt, dessutom ramlade jag så där så att tiden liksom saktas ned i ens huvud och allting blir glasklart och man tänker konstaterande men ändå lugnt att det här kommer att gå riktigt illa om jag ramlar så här, jag kommer att slå ut framtänderna, måste ändra fallsätt, och man vrider kroppen allt vad man kan i motsatt riktning och man känner hur man faller och först då blir man lite rädd men då är det redan över och man ligger på backen och utvärderar skadorna; brutna ben? uppskrapade knän? händer?
och jag lyckades falla på vänster överlår i stället för på tänderna och jag hade tack och lov så kallade "torgvantar" på mig, annars hade jag skrapat upp hela handflatorna när jag tog emot mig på den hårda och smutsiga asfalten.

Orsaken till att "tiden saktar ned" är explosionen av adrenalin vilket gör så att tankarna och reaktionerna går snabbare så att man just ska kunna rädda sig undan från att slå ut framtänderna eller liknande, kroppen är fan smart konstruerad alltså.