"Mina barn är fem och snart två. Jag är hemma med båda största tiden i vardagen. Minstingen har nu kommit in i trotsåldern, i tillägg sover han dåligt och jag är väldigt trött. 

Igår drog han igång med världens nervsammanbrott när vi skulle hinna med en buss. Rullade runt på golvet och ylade. Jag blev tvärarg och skrek på honom. Jag skriker inte i vanliga fall. Det tillhör inte mitt sätt att hantera ilska. 

Äldste sonen blev rädd, lillen fortsatte yla och vi hann inte med nån buss. 

Nu har jag dåligt samvete. Känner mig som en dålig mamma som inte klarade av att bita ihop utan sjänk ner på samma nivå som min två-åring."

Asså. Folk, föräldrar, av idag är galet nödiga inför att visa några andra känslor än pedagogisk glädje för sina barn och jag bara tänker; ni gör barnen en otjänst. När dessa barn blir vuxna och kommer ut i arbetslivet och någon ger dem kritik eller blir arg på dem; hur ska det då gå? När barnen inte har fått verktyg att hantera en sådan situation? När ingen någonsin ens har höjt rösten mot dem? Ska det komma en liten krisgrupp springande och ta hand om dessa personer som inte kan hantera att någon blir arg på dem och som har fått sina mackor bredda, gympakläder packade, tankar tänkta och banan curlad till glasperfektion ända upp till 20 års ålder?

Ibland blir man arg. Det är en del av livet. Det är OK att bli arg. Det är OK att höja rösten. Så länge som man vet att man älskar varandra och så länge som man har en trygg bas där man är sedd och respekterad så ger det inget som helst trauma att bli skriken på då och då. Herregud. Slappna av. Låt ringmuskeln få vila en stund.