En klaustrofobisk känsla börjar infinna sig, ett tryck mot bröstet, mot sinnet, ett tyst skrik och mörka hålor under ögonen, instängd i ett hermetiskt tillslutet grått utan ände, för eviga tider, i det grå, det svarta, det bruna. Hej tågräls. Du ser skön ut med dina glänsande blanka metallskenor, kanske får jag låna dig som kudde en liten stund och låta sjungandet av metall mot metall föra mig långt in i sömnen, den sömn från vilken det inte finns någon återvändo.
Vad falls?
Nej, jag är inte suicidal. Jag försöker blott beskriva den känsla som detta... "väder" ger mig. När ska det ta slut? Har solen glömt oss? Apollon där uppe på Olympus, agera!