Kristian Gidlund och Kontraster

Det är bara i dödens närvaro som man verkligen förstår livets storhet. Jag skriver det för att jag har läst Kristian Gidlunds blogg, jag visste inte om hans existens förrän den upphörde och skapade rubriker, jag skriver det också därför att jag har upplevt just det, fast på ett annat sätt, jag har balanserat på dödens knivsegg och det är bara i dödens absoluta närvaro som man verkligen känner livet, det är då som man verkligen förstår att varje litet ögonblick av liv är ett underbart mirakel, att gå dyngsur och kall i snöslask är en fantastisk, levande upplevelse; bara det att jag kan gå, just här, just nu och känna allt det jag känner, det är allt man har längtat efter och allt man någonsin kommer att eftertrakta. När man sedan har turen att föras i trygghet och fortsatt leverne, då glömmer man fort. Det är så det ska vara. De säger; lev som om varje dag vore den sista och jag förstår hur de menar men livet är inte menat att levas så, livet är till för att lära och lära kan du inte göra i dödens ständiga närvaro. För väl där vet du allt. Och när du vet allt så behöver du inte längre gå i skolan.