Alltså det här med medberoende som Aftonbladet håller på med, jo det är jättebra och så men jag fastnade på en historia och det var en som skrev att hon inte förstod att hennes pappa drack förrän hon var i trettioårsåldern, hon hade aldrig sett honom full eller ens bete sig konstigt, hennes uppväxt var idealisk och trygg och då måste jag undra: hur kan man då ha varit medberoende?

Handlar det snarare inte om en önskan att få vara med i klubben än om att ha varit medberoende? Ingen vill väl vara med i medberoendeklubben frivilligt, tänker ni och nej det vill ingen, det som jag menar är att det finns människor som aldrig har varit medberoende eller har blivit utsatt för rasism eller opererat bort blindtarmen eller haft cancer, de har bara en stark önskan om att få delta i en stark gemenskap av överlevare och de likställer kanske sin godartade cysta med leukemi eller har en farfar som är från Belgien och därför anser sig tillhöra invandrargruppen och vara utsatt, förstår ni vad jag menar?

Jag har träffat en person som sa precis så, hon var blond och blåögd (på mer än ett sätt till synes); "jag blir dagligen utsatt för rasism för min farfar är från Belgien" och man bara: va? Hon ville tillhöra en gemenskap. Ett vi-och-dom.

Min farfar var till exempel från Lettland, jag har mörkt hår och ett mycket utländsktklingande efternamn men jag har aldrig sällat mig till gruppen utsatta invandrare därför att det skulle vara en förolämpning gentemot dem, som faktiskt är utsatta. Jag vet ingenting om att bli diskriminerad för min härkomst och det vore att förringa dem som blir det genom att hävda att jag själv är en invandrare som blir kränkt.

Jag kanske dillar i nattmössan här men jag menar att det är ganska vanligt att det poppar upp folk som vill tillhöra utsatta grupper av olika orsaker.

Felhört

På möte. Mycket snäll, timid och lugn man talar om en ny app som ska börja användas, jag klottrar förstrött i mitt kollegieblock och tänker lite halvt på andra ting.
Plötsligt hör jag mannen säga: "...och när man horar med muspekaren så kan det gå lite illa" varpå jag hastigt ser upp och häpet tittar på honom, "Ja, Anna?" säger han "Vad du ser förvånad ut?" jag ruskar lite lätt på huvudet "Eeeh... nej det var inget, jag trodde att du sa någonting helt annat" och när polletten trillat ned brister hela rummet ut i skratt.

Det han i själva verket sa var "hovrar" men det är ju kul att man roar.

Eftersom jag tycker om att observera andra människor så gjorde jag en stillsam notering om att jag var omgiven av ärbara kvinnor under mötet, alla hade ingått äktenskap och deras guldringar sken mig i ögonen och bländade mig med sitt rättfärdiga ljus tills jag började klösa mig i ansiktet och tjuta i högan sky likt en vampyr som ser ett krucifix i gammaldags vampyrfilmer innan "Twilight" gjorde entré med sina glittrande (what da fuck??) vampyrer.

Eh. Ja. Vart var jag nu? Ja just ja; den ovigda skökan delade bord med tio jungfrur, eller jungfrur förresten? För att ett äktenskap ska anses "fullbordat" så måste de väl ha knu... eh jag menar idkat gudfruktigt älskog? Eller är det borttaget sedan medeltiden? Kan ni tänka er ungar, på medeltiden, om man var förmögen och blev bortgift med någon kungs svågers brorson då stod det vittnen i sovrummet på bröllopsnatten och tittade på när man gökade! Kan ni föreställa er?? Eller tja... förlåt, ni kanske har någon slags fetisch om att ni vill att er gammelmormor ska sitta i sovrummet och titta på när ni har sex, vad vet jag, jag ber om ursäkt, lev och låt lev och så vidare.

För övrigt fick jag min sexåring att skratta i morse ty det finns ett barnprogram på "Bolibompa" som heter "Tatonkas berättelser" och det handlar om djur i något slags forna Nordamerika och kretsar kring en bisonoxe som är allvetande och vis, nå, jag kommer aldrig ihåg vad den där oxen heter så jag bara, helt plötsligt över morgonmackan: "Va heter den där nu; Katschjonka?", detta var tydligen så vansinnigt roligt att alla mjölktänderna kom fram i ett fnittreri som aldrig ville sina förrän "Fåret Shaun" började, vilket exet roligt nog gick omkring och trodde hette "Fårets son", ha ha ha.

Är det verkligen någon som nu för tiden går på såna här mejl? Ja kanske, en åttioåring som precis har lärt sig att det finns något som heter wörld wajd wäbb och att man kan nå dit genom en datormakapär och bara: "Men jistanes i krösamoset! Jag är rik!!"

Nä. Fy vad elak jag var nu. Jag skojar bara, det fattar ni. Förmodligen finns det folk som luras av detta och det är ju bara direkt förfärligt. Somliga som blir lurade är kanske trettiofem jordsnurr å ba: "YES!! Tobago nästa!!" 

Gargamel.

"Re: Från Rose Kouame,

Jag är Rose Kouame från Abidjan Elfenbenskusten (Elfenbenskusten) .Jag är 22 år gammal flicka föräldralös, har mina föräldrar dog, men jag har i en bank här om € 5.200.000.00 (Fem miljoner tvåhundra Tusentals Euro) vilket jag ärvt av min sena älskad far Michel Kouame.

   Jag vill investera i fonden i ditt land med ditt samtycke, samarbete, stöd, råd och hjälp.
För det andra på full anslutning att arbeta med mig angående detta syfte, vänligen ange ditt intresse genom att svara tillbaka till mig så att jag kommer att förse dig med nödvändig information och detaljer om hur man ska gå vidare. Jag är redo att erbjuda 25% total summa pengar till dig på den slutliga överföringen av pengarna till ditt bankkonto.
Mina bästa hälsningar till dig och hela din familj.

Jag behöver din vägledning.

Tack,

Rose Kouame"

Hårfånerier.

Brukar ni också stelna till av plötslig blyghet när ni på pendeltåget upptäcker att ni har satt er mittemot en riktigt snygg människa av motsatt kön? Alltså vi snackar en människa av filmstjärnekaliber? Så skedde i morse, tyvärr såg jag i ögonvrån att han hade en fånig frisyr. Jag är allergisk mot fåniga frisyrer. Han hade den där hårgeléstela Ken-hjälmen, en slätkammad förvisso blank och fin hårhjälm men med alldeles för hög fluff-faktor, gränsande till superfånigt.

Här är några exempel på vad jag menar:


                                                                       Seriöst?

Är det en hjälm? Är det hår? Det är en hårhjälm.

Om jag såg det här på tåget skulle jag få ett hysteriskt skrattanfall.

Hej där, ta ut fingrarna ur eluttaget.

                                                                     Kommentar överflödig.

Okej den här är ett skämt. Hoppas jag. Eller...???! :-O

Nämen...

Titta vad jag hittade på mitt tangentbord när jag kom tillbaka från ett möte:

Det är från min kollega, som har en konflikt med sin rumskamrat.

Det var något av det finaste som någon har gjort för mig någonsin. Mitt bröst blev mjukt och fullt av ljus.

Jag har svårt för att ta emot såna här saker men jag har blivit bättre på det.

Vilken underbar person hon är. Det är sådant som verkligen påverkar andra på ett positivt sätt, små lappar i vardagen som lyser upp en persons inre. Det är vackert.