Lidande är subjektivt.

"Jag är den ledsnaste människan i världen. Nej. Inte nu. Inte här. Någonstans i världen just nu sitter det en fattig kvinna på en soptipp och letar bland avskrädet med sina bara händer, hon letar efter något att äta åt sitt enda överlevande barn, det är också sjukt, liksom de som redan förtvinat inför hennes hjälplöshet. Ett av barnen, en flicka, sparkade han ihjäl. Han vill ha en son. Lerväggarna blir blöta och illaluktande när det regnar. Hon är ett djur, mindre värd än en hund. Hon kommer aldrig mer att få träffa de hon älskar, avstånd på avstånd skiljer dem åt. Hon är hans egendom nu. Hon minns en narig hand för länge sedan, den strök bort tårar, fingertopparna spruckna och läderaktiga. De stenade händernas ägare på det lilla, dammiga torget mitt i byn. De sa att hon hade setts med grannens manliga kusin utan sin makes närvaro. Hon skrek inte. Men döden befriade henne inte snabbt, det tog flera timmar. Det var någon annan som skrek. Det lät som ett djur. Det djur som är hon."