Om ett radioprogram skulle fråga mig (varför det nu skulle få för sig att göra det) vilken egenskap hos andra människor som jag ogillar mest så skulle jag svara falskhet. Med falskhet menar jag när en person anammar en lismande, inställsam personlighet mot ett högre stående djur men talar ointresserat och ned till ett lägre stående. Det äcklar mig.
Som ung, ännu ej befläckad av arbetslivets organiska företeelser, var det en självklarhet att sådant beteende ägnade sig vuxna människor inte åt. Ack, så utomordentligt fel jag hade i frågan. Och så väldigt förvånad och lite fascinerad jag blev. Varför förfar man på detta vis? Känner man sig inte prostituerad? Kan man inte avancera i karriären om man inte ägnar sig åt ett visst stjärtslickande? Varför härskar de oskrivna arbetslivsreglerna på det viset? Och varför blir en människa som ej ägnar sig åt rövkyssande utstött? Är det för att de lismande speglar sig i en sådan person och ser de smetiga sidorna hos sig själva som de inte vill kännas vid?
Så många frågor, så få svar.