Och förresten. Inslängd i en plötslig och oväntad mötessituation tänkte jag varje gång jag började känna mig generad eller osäker: "min mamma är död, hon valde att dö, hon begick indirekt självmord" och sedan kändes det som om ingenting egentligen spelade någon som helst roll, jag gav blanka fan i om jag stammade på något ord, verkade flummig eller inadekvat och det bidrog till att den vanliga känslan av inkompetens, infantilitet och osäkerhet, vilket påtvingades mig under de år jag blev vuxenmobbad på Sollentuna kommun, smalt bort och försvann. Det blev en slags apati över det hela, vilket i de andras ögon uppfattades som korrekthet. Om de bara visste.
För vem ger ett skit om någonting när ens mor, som födde en till denna jord, har fattat ett sådant beslut?