Någon fånig reklam för rengöringsmedel i en TV nära dig: "Hejdå smuts, hejdå oro"

Hejdå oro? Varför är han orolig? Är han smutsfobiker? Tror han att smutsen ska attackera honom? Är smuts för honom vad en avfyrad kärnvapenmissil är för en intet ont anande besökande farkost från yttre rymden?

Revolt. Njä.

Nej. Den är inte lika bra som de andra två, den saknar schwunget, det är som om hon tappade stinget och kände en plikt snarare än en glöd att skriva ett avslut på berättelsen. Trist.

Let's Stess!

I ett sms till min vän:

(Melodi: Let's Dance, David Bowie)

Let's hang!
Put on your angxt shoes and dance the blues
Lets panic!
Under the Stesslight, the serious Stesslight!
And if you say freak, I'll freak with you
If you say choke, we'll choke
Because my love for angxt
Would break a Stess in two
If it would fall
Into my mouth
And melt there like a flower

Mitt undermedvetna har fördomar om homosexuella män

Jag drömde att jag var med i någon form av grupp i någon form av dokusåpa och på slutet så ville en av killarna som var homosexuell ge oss avskedsgåvor, så han gav de andra varsin stor, fluffig, rosa fjäderpäls, han gav till alla utom till en tjej och mig, och så sa han: "Tack för att jag fick lära känna er och jag vill ge er det här för att visa hur mycket jag gillar er" och så började han gå iväg, de andra blev generade för att han hade glömt mig och den andra tjejen och då stannade han till och sa "Ööööh just ja..." och så rotade han fram ett diadem med glitter och rosetter på ur sin väska och gav det till henne "Jag glömde ju dig..." sa han men det var uppenbart att han inte alls hade köpt diademet till henne utan bara kände sig skuldmedveten i stunden för att ha negligerat henne, sedan gick han och de andra skingrades och kvar stod jag och kände mig otroligt ledsen, osynlig, och sårad, utan värde.

Skilsmässhotellet eller vad det heter, på TV 7, alltså... hur orkar folk bråka om fucking köksstolar? Vad gäller husvärde etcetera - visst - men orka strida om bordslampor?

Ja; din partner har sårat dig, din partner kanske till och med har kränkt dig och gjort dig illa, men nu sitter ni och ska dela upp ert materiella liv och era barn får sitta och höra på när ni för krig över fruktfat?

Jag personligen är kanske ovanligt icke fäst vid saker, för jag var typ: ta ditt jävla fruktfat och dra, jag bryr mig inte ett skit över vem som får potatisstickan; du äter ju inte ens potatis, men ta den, gör vad du vill med den, jag är inte intresserad av det, det enda som intresserar mig är att vårt barn får ha oss båda två, och att vi båda två supportar varandras relation till vårt barn, sedan kan porslinet, potatisstickan och köksstolarna brinna upp vad mig anbelangar.

De där match.com-träffarna, alltså, förstå vilken hästmarknad! Alla dömer alla utifrån vikt, längd och tändernas kvalité, en veritabel normsammankomst där alla har kaninpuls av stress för att passa in och vara normala och ha rätt kläder, rätt jobb, rätt liv, rätt status, gud jag får ångest bara jag tänker på det. Jag får nästan lust att gå på en sådan träff, iklädd mina gamla säckiga mjukbrallor med ett storpack Sertralin i ena handen och en påse grill i den andra å ba: RAAAAAAP! Är det här den här jävla träffen är elläh? *prutt*

Jag tror att jag skulle få mången dejt erbjudanden, tror inte ni det?

Sisyfos

Vid ångest (och nu snackar jag inte oj-glömde-jag-att-stänga-av-spisen-ångest, icke att förakta, ehuru ångest förekommer på alla skalor och alla och envar utgår från sin egen ångestpunkt vilken icke går att jämföra, eller tävla om, i jämförelse med någon annan ångestupplevelse, var och en har att njuta av sin egen ångesterfarenhet) är jag den mest ensamma människan i världen; missförstådd, äcklig, ointelligent, motbjudande, avskyvärd, ett pinsamt skal som driver för vinden och vinden är en demonisk destruktiv kraft som skrattar medan den dekonstruerar vasen som är jag, medan jag, likt den desperata idiot som jag är, fortsätter med att försöka klistra ihop mig själv, dag efter dag, natt efter natt, ögonblick efter ögonblick, men jag lyckas aldrig riktigt med konstruktionen: det blir alltid något fel; en rätt del blir limmad vid en felaktig del, något sticker ut där det borde vara jämnt, en spricka leder till ett mos av skärvor som leder till basen av vad det nu var från början och resultatet ser inte ut som en vas längre, när det är färdigt, men det är, något.

Sedan kommer herr Ångest och pulveriserar min installation. Igen och igen.

Vad är poängen med det? Vad vill han mig? Varför låter han mig inte vara ifred?

Han ler under mjugg och svarar inte.

Jag får en känsla av att svaret bor hos mig själv; det har någonting med vasen att göra, jag har bara inte listat ut sambandet ännu.