Vid ångest (och nu snackar jag inte oj-glömde-jag-att-stänga-av-spisen-ångest, icke att förakta, ehuru ångest förekommer på alla skalor och alla och envar utgår från sin egen ångestpunkt vilken icke går att jämföra, eller tävla om, i jämförelse med någon annan ångestupplevelse, var och en har att njuta av sin egen ångesterfarenhet) är jag den mest ensamma människan i världen; missförstådd, äcklig, ointelligent, motbjudande, avskyvärd, ett pinsamt skal som driver för vinden och vinden är en demonisk destruktiv kraft som skrattar medan den dekonstruerar vasen som är jag, medan jag, likt den desperata idiot som jag är, fortsätter med att försöka klistra ihop mig själv, dag efter dag, natt efter natt, ögonblick efter ögonblick, men jag lyckas aldrig riktigt med konstruktionen: det blir alltid något fel; en rätt del blir limmad vid en felaktig del, något sticker ut där det borde vara jämnt, en spricka leder till ett mos av skärvor som leder till basen av vad det nu var från början och resultatet ser inte ut som en vas längre, när det är färdigt, men det är, något.
Sedan kommer herr Ångest och pulveriserar min installation. Igen och igen.
Vad är poängen med det? Vad vill han mig? Varför låter han mig inte vara ifred?
Han ler under mjugg och svarar inte.
Jag får en känsla av att svaret bor hos mig själv; det har någonting med vasen att göra, jag har bara inte listat ut sambandet ännu.