Du är en förälder men du ser mig som en chimpans.

Det hjärskärande är att jag vet att M är den av mina föräldrar som verkligen, alltså verkligen skulle förstå mig, förstå min humor, mina tankar, mitt intellekt och kunna kommentera det, relatera till det, diskutera, reflektera men: det kommer aldrig att ske.

Hur som helst. M han skulle aldrig nära ett sådant intresse för mig ty han ser mig som underlägsen i och med att jag för det första är kvinna, för det andra hans barn, alltså kan vi aldrig vara på samma nivå i hans värld för i hans värld är han den strålande och allvetande fadern som man ska se upp till och ära och aldrig ifrågasätta, man kommer inte närmre än så. De han anser vara värdiga en jämlik diskussion är uteslutande rikskändisar med magisterexamen i teologi och filosofi. Alla andra är av sekundär natur för honom, ungefär så som vi ser chimpanserna på Skansen, så ser han oss, mig. En roande varelse i sitt försök att föra ett intelligent samtal med den stora fadren genom att banka en banan mot glaset i hägnet.

Jag förstår allt detta. Han kommer aldrig att förstå det. Det är väldigt ensamt.

Misantropisk lektion.

Centrum 17:10
Jag till min son:
- Du, du vänta, jag vill säga en sak till dig; jag stör mig på den mänskliga rasen.

Konstig men road blick från förbipasserande kille. Det är väl inte riktigt brukligt att tala så med sin fyraårige son, antar jag.

Pinsamheter i vardagen.

Går ut mot bussen i regnet, under den nedersta balkongen där det är torrt sitter 2 av gårdskatterna
- Hej! Sitter ni här? 'Jaa vi sitter här för de regnar å vår päls är dry clean only!' ( Bert & Earnie-röst)
Klappar en av dem som kommit ut för att bli smekt, tittar sedan upp och ser min granne titta ned på mig från balkongen, leende. Går rodnande och onödigt snabbt mot busshållplatsen.

Hej "pappa"

Det är alltid lika spännande när jag ser ett oläst mejl från min "pappa" (eller vi kan väl kalla honom för M tycker jag) för man vet aldrig om det kommer att vara normalt eller en psykosliknande tirad av anklagelser och hot och förnedring. Den här gången var det normalt. Det känns alltid lika konstigt dock och jag har svårt att förhålla mig till det, jag inser ju att det inte finns någon poäng i att älta och anklaga för det har jag redan gjort och han förstår det inte och det leder bara till en enda smutsig röra. Och nej; han kommer aldrig att förstå, han är helt enkelt inkapabel till det och jag vet inte om det beror på ett faktistk fel i hjärnan eller på psykologiska mekanismer. Hur som helst så spelar det ingen roll vad det beror på, det bara är så det är ingen ursäkt men det kan vara en förklaring.

Vi kommer aldrig att vara far-dotter och har så aldrig varit sedan 1984 då han övergav mig. Våra mejl är opersonliga och utan känsla, som två avlägsna släktingar som utväxlar artigheter till tvång av blodsband, som när man på en släktjulafton träffar sin farbror Lennart som bor i Överkalix och som man bara pratar med vart femte år på släkttillställningar och man har det där stela, artiga men under ytan helt ointresserade samtalet med, ni vet? Så är det. Fast han gillar att leka omtänksam pappa i mejlen för det lindrar kanske någon skuldkänsla i honom eller nej förresten, skuld lider han inte av, jag tror att det snarare är så att han faktiskt tror på riktigt att han är en pappa, att han har gjort och gör allt som en pappa ska göra.

Dagens mjaobild

och endel kanske tänker: du visste ju att du inte skulle ha några armar

"Jamen det visste du ju att du bara skulle få ha barnet varannan vecka" och: Ja, det visste jag, men jag visste ingenting om saknaden och ensamheten för det går inte att föreställa sig det förrän man faktiskt upplever det. Det är lite som att försöka föreställa sig hur svårt det skulle vara att inte ha några armar; visst inser man det komplicerade i det och de problem man skulle ställas inför men man kan aldrig känna det och verkligen förstå vad det innebär förrän man på riktigt inte ha några armar längre. Förstår ni mitt resonemang?

Dagens kattbild