Det finns ett ställe dit jag går och klipper mitt hår, idag var det den andra gången som jag besökte detta ställe och där jobbar, vad jag får känslan av, lesbianer, feminister och nördar, det känns som en sådan blandning och jag har en mycket hög perception vad gäller att ta in subtila signaler som skvallrar om hur och vad människor är.
Nota bene att jag inte dömer personerna på denna frisersalong baserat på dessa observationer, jag bara konstaterar att det är det intryck jag får när jag besöker deras arbetsplats och jag tycker att det är härligt, uppfriskande och levande.
Nå. Idag hände dock något märkligt. Det satt en tjej i en av hårtvättningsstolarna när jag kom in och när jag blev satt i en av klippstolarna så reste hon sig upp och ställde sig mot väggen och iakttog under tystnad mig och frisörskan på distans. Hon bara stod där rakt upp och ned, nästan som i stum beundran och respekt, ungefär som ett fan eller en beundrande konststuderande som har fått nåden att träda in i den berömde konstnärens ateljé för att beskåda honom när han utför sina genialiska penseldrag på den vita duken. Ingen sa någonting om varför hon stod där under de fyrtio minuter som det tog att klippa mitt hår och hon stod blickstilla hela tiden, till och med när frisörskan en kort stund gick iväg för att ta emot en kund i kassan stod hon där i tystnad och såg på mig. Det hela var ganska märkligt. Jag fick inte intrycket av att hon var en praktikant som var där för att lära sig yrket som en del i sin frisörskeutbildning, då hade hon väl stått närmare och tittat på den klippteknik som frisörskan använde sig av och ställt frågor eller fått förklarat för sig vad som skedde, kan jag tänka. Min känsla av att hon var där i egenskap av fan förstärktes när jag plötsligt mindes att frisörskan som bearbetade mitt hår var densamma som bearbetat det vid mitt förra besök och vid det tillfället sa hon till mig, på fullblodigt allvarligt, att hon var ett geni.