Min blogg hade blivit väldigt ledsen, ett sorgset tillhåll i cyberrymden. Egentligen mådde jag bra. Bloggen blev ett ältande på repeat, utan syfte, som ett skrivandets hicka. En slags poetisk tankevurpa.
Så tråkigt. Att jag slutade dela med mig av all min vardagsglädje och livshumor som dominerar min tid för att i stället försöka åstakomma så djupsinniga inlägg som möjligt. Jag insåg att jag misslyckades och att bloggen blivit en brunn för negativt dravel. Jag är så mycket mer än så, ska ni veta. Jag är en mycket humoristisk, varm och livsbejakande person som folk tycker om att vara med och som tycker om folk, men i bloggen, här, hade något slags alterego tagit över, en ultranegativ kopia av mig själv. Jag gillade det inte. Jag gillade inte att ni sökrobotar skulle tro att det var allt jag var, att det var så jag tänkte och kände hela tiden, att det präglade hela min tillvaro, för det stämmer inte. Inte alls. Text kan bli så fel. Man har inte hela människan framför sig, bara en liten skärva.
Det spelar ingen roll om ni tror mig eller inte, jag ville bara säga det och säga att jag ångrar mig, det finns oändligt mycket mer att skriva om i stället för att försöka vara Noréns djupsinniga brorsdotter.
Så. Det var allt.