Jag träffade en kille för ungefär ett år sedan. Jag blev jättekär i honom. Och han i mig. Han sa att han aldrig känt för någon som han kände för mig. Att han bara ville vara med mig och ingen annan någonsin. Att han ville att jag skulle flytta in hos honom. Han gav mig nyckeln till sin lägenhet. Berättade om mig för sin familj, vilket orsakade en sensation eftersom han inte varit i ett seriöst förhållande på 15 år. Han var konstant orolig för att jag skulle göra slut. Han sa att han saknade mig hela tiden när jag inte var hos honom. Han ringde, messade, höll om mig som om hans liv hängde på det.Blev förtvivlad när jobbade hemifrån. Blev svartsjuk och nojig när jag lunchade med någon manlig jobbkollega. En gång när jag trodde att jag kanske hade blivit gravid sa han att han blev jätteglad, han tyckte bara att det var roligt. Han ville träffa mina barn. Det fanns ingen annan än jag för honom nu.
Sedan. Plötsligt. Från ingenstans ringer han mig och säger att han inte orkar ses när vi hade stämt träff. Orsaken var att han behövde lite utrymme eftersom han mått så extremt dåligt på sistone (ångestattacker, tappar minnet). Jag sa att absolut det är klart att han ska få det, jag finns här för honom om han behöver mig det är bara att ringa eller vad som helst.Så frågade jag varför han mådde så dåligt. Då kom det fram att det berodde på vårt förhållande.
Jag var bara: va?
Jo det hade blivit för mycket. Vi sågs ju på jobbet hela dagarna. Han kände att det var ett sånt stort ansvar att vara i en relation. Han orkade inte ses. Jag sa att jag förstod och sa att vi håller distansen på jobbet. Det kändes sunt tyckte han.
Till saken hör att det hela tiden har varit
han som varit intensiv på jobbet. Han har bokstavligen gått förbi mitt rum flera gånger i timmen. Kommit in och suttit i mitt rum och pratat en gång i timmen. Trots att jag sagt att jag inte förväntar mig det av honom eller har något behov av det. Men han har bara fortsatt. Rört vid mig. Smekt mig i nacken. Pussat mig i hissen. Velat att hela arbetsplatsen skulle veta att jag var hans.
Men visst. Jag gav honom utrymme att vara själv några dagar. När några dagar gått kände jag att nej det här går inte, jag måste få klarhet i vad det är som händer. Så jag ringde honom på kvällen. Då sa han att han ville ha en paus. Jag blev jätteledsen, förstås, undrade varför. Jo det var för att han fungerar så, ibland känns allt bra och sedan känner han sig trängd och att han inte är en kille som kan bli upp över öronen förälskad. Då sa jag att han ju hade sagt och gjort alla de här sakerna till och för mig, att han var så kär i mig, aldrig känt så förut, det här var äkta, han hade äntligen hittat kärleken. Hans svar? "Hahaha, va? När har jag sagt allt det här?". Jag: "hela tiden". Jaha, sa han, men då har det varit för att han bara känt så i stunden. Han funkar så. Han känner så i stunden och sen känner han att näe han vill inte. Och igen att han inte kan bli upp över öronen förälskad.
Jag frågade då "Men svara ärligt nu: vad känner du för mig på riktigt?". Han svarade: "Vi har det ju bra och trevligt när vi ses men inget mer än så". "Trots allt du sagt och gjort?" frågade ja. "Ja".
Allt han sagt och gjort har känts 100 % äkta. Jag är ingen tonåring som går på vad som helst. Jag är en kvinna på 44 år med erfarenhet och ett eget liv. Jag har till och med sagt att jag inte vill flytta ihop, jag trivs bäst som särbo, men att jag älskar honom det är inte det. Jag är inte needy eller desperat på något sätt.
Men han har alltså utnyttjat mig för att det känts bra i stunden? Lurat mig? Eller är han psykiskt sjuk?
Jag förstår ingenting och mitt hjärta är fullständigt krossat. Jag älskar honom. Jag gråter hela dagarna. Kan inte äta. Kan inte sova.
Jag gick till hans rum när vi var på konferens med jobbet i förrgår. Han släppte in mig, log och var som vanligt och bara: "hej kom in! kolla vilket fint rum jag har fått". Jag sa: "okej. Fint. Men det här går fort. Jag vill lämna tillbaka den här" och gav honom hans nyckel. "Det är slut" sa jag och så gick jag bara. Ingen reaktion.
På kvällen efter middagen gick jag till mitt hotellrum. Jag kände starkt att det här går inte. Jag kan inte sitta på konferensen i morgon med honom och vara som vanligt. Så jag meddelade min chef att jag åkte hem. Hon förstod och stöttade mig till 100%.
Jag bad min vän och kollega att, om han mot förmodan skulle fråga vart jag tagit vägen så kunde hon svara precis som det var: att jag åkt hem för att jag var jätteledsen.
Nån timme senare fick jag ett sms från honom där han skrev "Hej! Hur är det?".
Jag svarade: "Hur fan tror du att det är? Du har utnyttjat mig för att det har känts bra i stunden, trots att du hela tiden visste vad jag känner för dig. Du kunde ha sagt det här för länge sedan att det bara var något du sa och gjorde för ditt eget nöjes skull i stället för att få mig att tro att det var riktig kärlek. Jag tycker att du beter dig som ett stort jävla egoistiskt svin".
Inget svar. Vad ska han svara? Han har ju gjort klart hur det är.
Min undran är: det måste ju vara något djupgående psykologiskt fel på den här personen. Eller?