Höstregnet smattrar mot min ruta. Jag har inget emot det. Det är ett ljud jag finner välbekant och tryggt när jag ligger i min varma säng, skyddad inuti det sammetsmjuka mörkret. Jag har inget emot att lyssna på det i ensamhet, det finns en mörk men ändå ljus magi med höstens beteende, som jag älskar. Jag är tvärtemot de flesta, som vanligt.