Nu vill jag säga en annan sak.
Jag anser mig vara en person med ett stort rättspatos och jag är väldigt orädd av mig, således har jag inge problem med att uttrycka detta inte bara här utan även där ute i det verkliga livet.
Därför känner jag mig som en sådan förbannad hycklare varje gång som jag går förbi den där mannen som sitter på marken i tunneln in till pendeltåget. Jag ser ned på min falskhet. För jag går förbi. Jag ser åt ett annat håll. Jag har inga växelpengar att ge, fan jag vill inte ens skriva en sådan lam ursäkt för egentligen; när man ser en person sitta på marken i trasor, vad borde man göra då? Jo. Man borde gå fram till den personen och säga: "Hej. varför sitter du här? Vad kan jag hjälpa dig med? Behöver du pengar till en biljett för att kunna flyga hem? Ska jag visa dig till närmaste härbärge? Immigrationsmyndigheten? Ska jag köpa dig någon natt på ett hotell?"
Men det gör jag inte. Jag går förbi. Igen och igen och igen. Dag efter dag.
Jo jag vet att det talas om ligor och så vidare men det är fortfarande en människa som är så pass utsatt att den har satt sig på den iskalla marken att tigga. Det är egentligen min, din, allas plikt att sträcka ut en hand.
Hycklare. Jag. Alltså.
Man kanske borde gå med i någon förening?