Ibland kommer jag på mig själv med att tänka "tänk att det där är MIN son!", tänk att just jag har fått chansen att ha en sådan vacker, smart, rolig, empatisk, klok, rättvis, underbar liten människa i mitt liv och jag undrar i mitt stilla sinne vad jag egentligen pysslade med under de 29 år som han ännu inte fanns, så här i efterhand känns det som om tillvaron var mer eller mindre meningslös, som om jag inte var 100 % den jag var innan han kom.
Nu låter det som om jag lever enkom genom min son men jag menar inte så, det är stor skillnad på att ge upp hela sitt liv och bli någon slags martyr på grund av barnet och på att faktiskt börja leva sitt liv på riktigt på grund av barnet. Min son befriade mig, skulle man kunna säga oc för det är jag honom evigt tacksam.
Min älskade ängel.
