Berättelsen om förrådsmannen

En gång för ganska länge sedan jobbade jag på en stor statlig myndighet. På det kontor där jag satt fanns ett stort kontorsförråd. I detta förråd arbetade en man i femtioårsåldern med att, tja, sitta i förrådet och dela ut pennor osv. Att myndigheten hade en tjänst som tickade skattepengar för en sådan syssla är inte det jag kommer att ta upp i detta inlägg, så här var det (och är kanske fortfarande) på denna myndighet, att man skapade tjänster som egentligen inte behövdes.

Hur som haver. Denna man var mycket speciell. Han var uppenbarligen intelligent och han hade ingen utvecklingsstörning eller autism eller liknande, han jobbade helt enkelt i ett förråd. Sättet som han var speciell på var att han var extremt besserwisig; han visste och kunde allt. Punkt. Därav kunde han inte ta en diskussion eller en avvikande mening, han var ju allvetande. Han var även elak och nedlåtande och han berättade ofta obehagligt snuskiga historier om när han sett sin granntjej naken och så vidare Han var gift och hade 2 barn, vilket förvånade oss allihop med tanke på hans sätt att vara, men som någon sa; han var antagligen totalt kuvad hemmavid och detta kompenserade han för på arbetet. Sitt arbete såg han som det allra viktigaste arbetet i hela vida världen, att det fanns anställda vars dagar gick ut på att rädda människor i nöd och försvara oskyldiga, det var småsmulor jämfört med hans viktiga tjänst, han sa till och med uttryckligen att om han inte funnes där och delade ut pennor så skulle hela myndigheten rasa samman, så viktig var han.

Ett solklart fall av självhävdelse från en person förtryckt av diverse jobbiga livshändelser och som inte kunnat hantera elller bearbeta eller ens erkänna dessa händelser, därav den stora bitterheten, besserwisse-attityden och storhetsvansinnet.

Hursom helst. På den tiden kunde jag inte se sådant så klart därför att jag själv mådde dåligt. Den här mannen var min fiende nummer ett, dels för att han var på just mig hela tiden, till exempel hörde han mig häfta några papper en dag och kom inrusande i rummet för att visa hur man skulle häfta på rätt sätt, dels för att jag kände ett intensivt hat gentemot honom.

Nu, när jag tänker tillbaka så känner jag bara ett stort medlidande med honom och jag hoppas, även om jag finner det osannolikt med tanke på hans ålder, att han har förmått ta sig ur sin bitterhet och sitt förråd, sitt fängelse, och blivit den han egentligen är. Fri. Det var väldigt synd om den människan, egentligen, och jag är lite nyfiken på hur det skulle vara om vi skulle mötas nu, om han fortfarande skulle vilja sätta dit mig och hur jag i sådana fall skulle reagera på det och vad hans reaktion skulle bli på att jag inte reagerar som förväntat.