Du var också där. Jag ringde till dig och frågade om vi skulle säga hej. Du sa ja. Din lilla röst. Den finaste rösten jag vet. Du sa att jag skulle skynda mig. Jag blev så glad. När jag närmade mig hastade ni redan ut. Du såg mig. Du vinkade. Jag vinkade tillbaka. Din gängliga kropp. Jag stannade. Såg efter dig. Du vände dig om flera gånger. Du såg efter mig också. Jag stod stilla mitt i folkmassan. Mitt ansikte låst. Jag stod så i flera minuter. Tills jag inte kunde se dig längre. Då var det något som brast i mig. Jag vet inte om jag kved men jag tror inte det.
Det står en kvinna i cerise vindjacka och kvider i östra gången i Väsby centrum. Jag vet inte? Hon bara står där. Och stirrar. Det ser ut som om hon har ont. Ni får nog komma och hämta henne. Barnen blir rädda. Jag har igen aning om vem hon är. Ni får väl fråga efter legg.
Man gråter stumt på en offentlig toalett. Byxknäna får droppfläckar. Hur länge ska jag sitta här? Jag vill inte sitta här. Det är inte jag som sitter här. Låt det vara någon annan. Jag bryr mig inte vem. Bara inte jag.