Jag kommer ihåg när jag bar dig till din sista vila.
I förväg hade jag tänkt att det skulle kännas andligt. Symboliskt. så som du bar mig när jag var när jag var hjälplös så bär jag dig nu Men det blev inte alls så.
De hade missat urnan. Du fanns i en purpurröd sammetspåse framme på altaret. Jag stannade på tröskeln. Jag kunde inte röra mig. Någonting oerhört hindrade mig.
Du var så tung. Du var grovt grus. Du var höft- och kraniebitar mellan mina fingrar. du som pratar i telefon dina åttiotalsglasögon stora som teveskärmar du röker cigg och säger att du hatar dansband du smeker mina ögonbryn när jag ska sova du säger vad jag ska göra när jag inte vet vem jag är du du bär mig när jag är liten och rädd du är så rolig vi skrattar så vi gråter du dansar till Coldplay du sjunger du säger att det är inte så farligt äsch vilket trams det var det larvigaste du hört ta det inte på så stort allvar vem bryr sig ta det lugnt
Jag står vid det djupa hålet. Jag gråter så högt. Jag vill inte slänga ned dig där. Jag håller dig mot mitt hjärta. Så att det ska vara det sista ljud du hör. Jag vaggar dig så länge länge.
Sedan släpper jag dig.
.