En annan dag för 19 år sedan tog jag min skolväska och följde de andra eleverna ut mot gympan. Jag var iskall av rädsla i magen. Jag ville inte bli duschad.
Det "coola" mobbargänget brukade duscha alla som fyllde år, dvs. de tvingade in dem i ett duschrum som av någon anledning fanns vid toaletterna, detta skedde under skratt och stoj, men inte när det gällde mobboffren. Då var det ingen som skrattade. Då hade de glänsande, nästan lystna ögon och lynchmobb i blick. De andra vände sig bort och låtsades som om de varken hörde eller såg fadäsen, det ohyggligt pinsamma och felaktiga som ingen vågade stoppa för då kunde de också hamna på den mobbades sida.
En som hette Frida stoppade mig i hallen och då visste jag. Allting blev liksom kristallklart. Hon slet min väska i från mig och ropade med tänder blottade som en varg: "Nu ska du duschas!!" klasskompisen Linda sa, faktiskt, "Sluta!" och gav tillbaka min väska. Vi rörde oss mot dörren och jag hann tänka att de kanske gav upp innan jag plötsligt blev översköljd av en stor hink med iskallt vatten.
Det värsta var egenligen inte att de hällde en hink vatten över mig på min födelsedag, att jag stod där droppande och genomblöt med brösten synliga genom det vita blustyget, det värsta var att i en evighetslång stund stod en hel klass med elever, mina klasskompisar sedan mellanstadiet, och stirrade i tystnad på mig, sedan vände de om och gick. Utan ett ord.
När alla hade gått och jag vände om och hämtade mina saker för att springa hem följde en kille i min klass efter och pratade om hur förfärligt det var, så att läraren skulle höra. Jag minns att jag kände avsky gentemot honom, hat, rentav, för hans feghet, för hur han ville rentvå sig själv inför magistern men i stunden det skedde teg han, som alla andra.
Och jag minns lärarens ord, han sprang ut och hämtade ledaren i mobbargänget och nästran skrek till mig högröd i ansiktet av ilska gentemot Ivar, som mobbaren hette: "Förlåter du honom?? Förlåter du honom??!
Förlåter du honom? Vad var det för en underlig sak att säga?