- Är du suicidal?

Det låter väl som en varm och medmänsklig fråga, inte sant? Ja, så ombonat och mysigt där på den kalla inplastade britsen i det kala rummet med vita väggar och den kalla, vitklädda robot... eh jag menar unga och nyutexaminerade läkarinnan som ställer de rutinartade frågorna så som protokollet fastslagit att man som husläkare skall.

Jag var där för min förlamade tumme.

På Coop, lyfter ett paket bindor, säger till A: "Det är till min mens. Mitt mensblod" dov röst: " Låt mensblodet flyta, som en röd flod om natten"

En pappa kommer just in i gången, tittar förbryllat på mig. Avlägsnar mig. Hysteriskt fnittrande. En trettiofemårig kvinna. Ja. Hon är inte riktigt som alla andra och hon finner det gott så ty hennes höga nöje och välsignelse i livet är att hon kan roa sig själv med små märkligheter i vardagen.

Jag har ont i huvudet.

Ni vet att jag har skrivit att båda mina föräldrar delar många egenskaper med Markus Birro, ja, föreställ er att vara liten och ha Markus Birro i rummet som ständigt, jämt och bara pratar om sig själv och de offer hen gjort och hur missförstådd hen är och hur stor Gud är och hur elaka alla är mot hen etcetera och när man är barn har man bara att sitta där som en statist i sina föräldrars dramaturgi, vet ni då hur obeskrivligt skönt det är att få vara vuxen och säga: "TYST!"?

Kanske vet ni, kanske vet ni inte, jag vet i vilket fall, man skall ära sin fader och sin moder, heter det, men det heter också; du ska stå upp för dig själv oavsett om det handlar om din fader eller din moder eller någon annan och du skolen icke låta någon promenera rakt över dig.

Ibland blir jag lite elak till mods när jag läser om folk vars liv har "slagits i bitar" av att deras hund har dött eller som har gått in i en "djup depression" för att drömjobbet inte visade sig leva upp till förväntningarna.

Ja ba: BU-HU.

Varje morgon när jag ska lämna min son på skolan erfar jag en klump av ångest i min mage när vi passerar över den stimmiga skolgården. Det är ingenting jag är bitter över, jag accepterar det som en del av min historia, att känslan från 1986 kommer tillbaka som om alla dessa år aldrig hade flutit under broarna, som om jag plötsligt förvandlas till en tyst skugga som i illasittande inrökta kläder långsamt rör sig över skolgården i hopp om att vara så osynlig som möjligt så att de inte ska upptäcka mig, med rädslan gnagande i magen, som ett vilt och panikslaget djur.

Sedan börjar ropen höras från alla håll:
- Hej Anton!
- Vem var det?
- Nils i trean.
- Hej Anton!
- Vem var det då?
- Ebba i sexan.
- Anton! hej!
- Och det där?
- Edvin i fyran.
- Hej hej Anton!
- Det då?
- Lilly i tvåan.
- Hej Anton ska vi leka sen?
- Det?
- Sixten i ett A.

Och när vi når klassrummets dörr springer Lukas med öppna armar mot honom och omfamnar honom hårt och säger:
- Ja tänker inte släppa dej min kompis!!

Det slutar alltid med att jag lämnar skolgården, med ett leende på läpparna, jag får njuta sekundär delaktighet och popularitet, och det är inte så illa det.

Till min egen förvåning är jag uppenbarligen mycket bra på att ragga arbetsgivare till jobbrekryteringsmässor. De andra myndigheterna som är involverade uttrycker en extrem svårighet med att få napp hos arbetsgivare och jag undrar lite varför och varför det är så lätt för mig, kan det kanske vara så att de, i egenskap av myndighetspersoner, uttrycker sig på byråkratiska medan jag anpassar mitt språkbruk efter den jag talar till?

Eller så har jag bara en stor talang för att få näringslivet på min sida.

Några riktigt dåliga bilder av mitt hem.

Här skapar mitt undermedvetna sina Hollywoodmanus varje natt.

Några av mina böcker bor här. Ja. Jag har läst alla. Don´t hate me ´cause I´m intelligente. Ööh... 

Min sons rum.

Mitt kök.

Min soffa där jag hittar på alla mina chenanigans. Den ser inte mycket ut för världen och det är den heller inte, den börjar braka ihop och kommer förhoppningsvis att ersättas med en ny men den är min och vi har haft många väldigt bra och väldigt dåliga ögonblick tillsammans.