http://www.familjeliv.se/Forum-4-362/m72048468-1.html

Ett ord: wow.

Det finns såna här människor, som ligger vakna om småtimmarna och grubblar och grubblar över vilken klass de hör hemma i. I min, starkt humanistiskt präglade sinnevärld är detta fullkomligt absurt, för mig är det som att bevittna en freakshow, för hur kan man inte respektera alla sina medmänniskor oavsett vad de har för bakgrund och livsstil? Förstår man inte vad det säger om en själv när man inte kan göra detta, se allas lika värde bortom tingens och utbildningens värld?Det som slår mig med häpnad är att det faktiskt finns personer som inte förmår respektera eller se sina medmänniskors lika värde bortom ting och klass och som därmed heller inte förmår se vad det säger om dem själva personligen. Förbluffande i all sin otroligt inskränkta dumhet!

Min kompis var inte arg, det var ett missförstånd, hon mådde tydligen illa.

Jähepp. Go´jul då.

Apropå fylleryck, det är intressant det där, alla har väl fått det någon gång, så även jag, även om det var en oherrans massa år sedan, man kan göra något helt bisarrt knasigt som man aldrig skulle komma på tanken att göra i nyktert tillstånd och när man väl blir nykter så fattar man inte hur man kunde göra något så vansinnigt fånigt och pinsamt, man förvandlas till ett barn typ och stratar gräl om en tomat eller slänger iväg någons hamburgare (ja, det har hänt, jag slängde iväg en kompis hamburgare mitt i en tugga, hehe, varför? Dunno. Fylleryck de lux som sagt).

...och bakfylleångesten. Uäk. Var ute på lokal i går. Jag tror att min kompis är arg på mig :( det gör ångesten värre. Vi satt och pratade med en kille, hon var, tja, kraftigt förfriskad och babblade så där som kraftigt förfriskade kan göra så jag sa ett par gånger, skämtsamt, att han inte skulle lyssna på henne för att hon hade druckit, så plötsligt en stund senare mitt i samtalet säger hon: "Jag tar ingen skit" och killen tittar frågande på henne " Va? Vad menar du? Från mig eller vad? Sa jag något dumt?" frågar jag, men hon svarar inte. Jag släpper det och en stund senare går vi, när vi står utanför och pratar med killen så vänder hon sig plötsligt om och springer iväg. Jag ropar efter henne att stanna men hon försvinner snabbare än blixten, jag ringer och messar henne flera gånger men hon svarar inte, till slut ringer jag hennes son bara för att kolla så att hon kom hem ordentligt.

Hon har inte hört av sig. Jag fattar ingenting. Sa jag något så hemskt? Jag kan inte minnas att jag sa något annat plumpt än att hon skulle lugna sig lite för att hon var så full? This is eating me up. Varför frågar jag henne inte, undrar ni, jo, jag ska, jag måste bara tänka lite. Herregud när jag läser detta så verkar det som om vi är värsta emo- tonåringarna i stället för två vuxna damer 30+ men ja... fylleryck ni vet. Skamligt.

Don´t you cry tonight.

Återförälskad i den här. Ah nittiotalets musik, kom tillbaka, du är saknad här i twerking Miley Cyrus-eran.

Och så mensvärken från helvetet.

Slut på meddelandet.