Kuckeliku i lingonskogen

Nu kanske ni har uppfattningen att jag springer omkring här hemma och rullar med ögonen med fradga runt munnen, skrikgråter och klöser mig själv i ansiktet? I och med min tidigare beskrivna illustration av hur min panikångest känns, menar jag? Så är icke fallet, inte för att det är något fel med att reagera så, utan för att jag en gång i tiden, i början av detta magnifika ångestskådespel som livet så givmilt har skänkt mig i gåva, uppträdde just så, eller okej jag fradgade inte eller rullade med ögonen, men jag skrek och grät och klöste omkring mig, ty så förfar man vanligtvis när man känner sig bli levande begravd och när man dessutom aldrig har blivit levande begravd förut och saknar erfarenhet därav samt saknar verktyg eller strategier för att kunna uthärda anfallet, vad har en då annat att företa sig än att reagera som om man just skulle till att dö?

Så. Nej. Det fruktansvärda jordskredet sker internt medan jag vandrar fram och åter, åter och fram, över golvet och ägnar mig åt mina inlärda mantran, ty skulle jag ge efter och börja krafsa med naglarna mot den metaforiska kistväggen, då skulle Odjurets panik slå ut i fullblommerat, totalt, psykakutsvansinne.

Dessutom har jag ett barn att ansvara för och sagda barn verkar sväva i relativ ovisshet om mitt tillstånd, eljest är han väldigt trygg med mig och tillvaron som sådan, ty han tuffar på som vanligt och kommer med sina plötsliga spörsmål och avbryter mig mitt i en ramsa av det går snart över, det är inte verkligt, det går snart över det är bara en känsla, det går snart över, det finns inget att vara rädd för och frågar: "Mamma, vad är trettiotre plus sextiotre?" och då måste jag ju räkna ut det och ge honom ett svar och solen går upp och solen går ned och tillvaron tickar ytterligare ett hack framåt i det maskineri som är livet och verkligheten återtar sin stabila, ickeskrämmande form och allting blir stilla.

Odjuret

Ibland föreställer jag mig min ångest som ett litet odjur som bor inuti mitt bröst, det kan ligga och sova under långa perioder och inte göra något som helst väsen av sig, då tänker jag inte ens på att det finns där, men så plötsligt så kan det vakna och bli oroligt och vilt och försöka att desperat klösa sig ut ur min kropp, ylande så olyckligt att jag inte står ut med att höra det.

Jag har lärt mig att det bara föder Odjurets panik om jag försöker att resonera med det eller om jag försöker att förhindra det från att riva mig blodig inuti, det enda som, långsamt, lugnar Odjuret, är om jag går in där, sätter mig ned och säger kom, sitt här hos mig, du är inte ensam, du får ha panik, det är okej, jag sitter här med dig tills det går över, och efter en stund kommer det tassande, försiktigt och skyggt, vaksamt på minsta plötsliga rörelse, och sedan lägger det sig vid min sida och jag smeker sakta dess lena, svarta odjurspäls tills det slutar att darra och åter somnar till ro.

För varje dag som går blir det ett litet klick bättre, det är ungefär som ett urverk som tickar framåt, ett tick i taget och varje tick tar en längre bort från ångesthålet. Utmaningen är att stanna i vad det än är som känns, att stanna oavsett hur rädd man än är, att stanna även trots att man blir levande begravd, för ångest bränner förr eller senare slut på sig själv, bränslet tar slut och det slocknar.
Ingen flamma kan brinna för evigt.

Klaustrofobi

Föreställ er att ni ligger bundna till händer och fötter i en öppen grav, föreställ er att någon börjar skyffla jord över er; skyffla, skyffla, skyffla, någon skyfflar ned den kalla, svarta jorden och den byggs långsamt upp på er kropp och täcker er snart helt, den börjar tynga ned bröstkorgen, ni börjar få svårt att andas på grund av den solida massa som pressar mot era lungor och hindrar dem från att dra in syre, till slut försvinner ljuset och ni sitter fast, ni kan inte röra er, ni är på alla sidor omgivna av ett kompakt, pressande mörker från vilket ni inte kan ta er ut, men; som genom en sinister liten slump så har en minimal ficka bildats kring ert ansikte, så att ni ska kunna uppleva er begravning ordentligt innan ni avlider och i denna lilla håla vrålar ni men inget ljud hörs.
Ni försöker klösa er ut, ni försöker röra er, ni försöker tugga er igenom lagren av jord men alla era försök är fruktlösa. Det ni till slut är tvungna att göra är att ge upp och bara ligga där och känna den fruktansvärda tyngden och den horribla paniken av att vara levande begravd.

Föreställ er det, fast graven är er egen kropp.

Så känns det att ha panikångest.

CHOOO-CHOOOOOOOOOOO! All aboard! The anxiety train is leaving the station!

Jag kan inte rå för att jag drabbas av politiskt inkorrekta känslor när jag läser att Linda Lindorff var nära att knäckas för att hon skadade sig i Lets Dance.

Alla har olika stresströsklar, det går inte att mäta lidande etcetera etcetera men om man själv går omkring med en brutal och horribel ångest från helvetet som skulle få den mest härdade psykpatient att blekna, då kan man bli en smula bitter.

Ja. Det är så just nu. Det kommer att gå över, som alltid, men just nu är det så här. Jag accepterar det.