Det är bara en dag som vilken som helst, så varför finns alltid den där känslan? Den som smyger sig in i bröstet som en tyst vän och ju närmare tolvslaget tiden kommer, desto mer glimrar och darrar det i hjärtat.
Kanske är det en liten flickrande låga av hopp från 7 miljarder själar, en stilla bön om en ny början.
Äh. Nu känner jag mig som Marcus Birro.
Over and out.
.