Om ni ser en kvinna på Hemköp som står stilla och intensivt betraktar hyllan med potatismos för att sedan dra ett djupt andetag in genom näsan och ut genom munnen och för sig själv viska: "Det är okej, det är okej, det är okej" och sedan gå vidare, bli inte alarmerade, det är bara jag som samexisterar med min ångest, eller den Lilla Jävulen, som jag har valt att döpa den till.

Ja. Jag har ångest. Och? Jag skäms inte ett jota för det, det finns ingen anledning där till, det är som om en diabetiker skulle skämmas över sin diabetes.