Jag började läsa en bok som handlade om en pedofil och om hur han lurade flickor till sig och jag kom osökt att tänka på en dag år 1989, jag var 10 år och min kompis var 8 och vi var på det lokala utomhusbadet som hyresvärden höll sina hyresgäster med på sommaren.

Jag hade noterat att där så gott som dagligen fanns en gubbe som badade och lekte med barnen, han brukade låta dem få stå på hans axlar under vattnet för att sedan hoppa upp och låta dem flyga iväg med ett plask, en klassisk och oskyldig vattenlek, det var bara en sak som störde mig med den där gubben: han var där ensam.

Efter några dagar riktade han in sig på min kompis och mig, han frågade mig om jag ville stå på hans axlar på vilket jag svarade "aldrig i livet", för det var något med honom som inte kändes okej och jag rös vid tanken på att han skulle vidröra mig, ens för en så vanlig sak som att leka katapult i poolen. Min kompis ville dock gladligen bli katapultad av gubben. Detta gjorde mig arg; jag ville inte att hon skulle prata med honom och ännu mindre låta honom röra vid henne, jag kände mig äcklad av det även fast det var oskyldigt och jag kände irritation för hennes naiva glädje över den främmande gubbens uppmärksamhet.

Efter en en stunds lek bjöd gubben upp oss att äta kakor på hans filt. Jag tyckte att det var ett väldigt konstigt erbjudande och totalvägrade men min kompis tjatade på mig och jag följde högst motvilligt med henne upp ur poolen, mest för att inte lämna henne ensam hos den lismande mannen.

Väl på hans filt som, naturligtvis, låg allra längst bort från poolen, skymd av ett tjockt buskage, började han fråga oss saker medan han gav oss kakor, eller oss och oss; jag vägrade att sitta på hans filt, jag satte mig två meter bort och nekade de kakor han ville ge mig, min kompis satte sig nära honom på filten och pladdrade obekymrat, solandes i gubbens fokus och jag kände obehaget stiga, jag tänkte skydda min vän från denna äckliga gubbe som såg på oss, på våra kroppar, på ett simmigt och glidande vis som fick mig att känna mig smutsig.

Gubben rörde vid min kompis, la en hand på hennes nakna lår medan han försökte att nästla sig in i våra sinnen genom att fråga ut oss, han ville veta vad jag hette, jag vägrade att svara, till slut hittade jag på att jag hette Bernina för att slippa hans tjat. Han ville också veta var vi bodde, vilken gata, om våra föräldrar jobbade på dagarna, sådana saker. Jag satt bara helt tyst och ignorerade hans intervju med obehaget stigande i mellangärdet. Min kompis föll för hans charad, så som alla barn ju gör, det är så en pedofil verkar, "grooming" kallas det på engelska, det dröjde inte länge förrän hon hoppade upp och satte sig i hans knä, på hans förslag givetvis. Vid det laget hade han gett upp om mig. Nu riktade han in hela sin list på min kompis  som satt i sin lilla baddräkt i hans knä, han började prata om att han hade en hundvalp hemma, en jätte- jättesöt liten hundvalp som älskade barn och han undrade om min kompis ville komma hem till honom och träffa hunden någon dag, nu när det var ju var sommarlov och mamma och pappa jobbade hela dagarna.

Ungefär där fick jag nog "Hon ska inte träffa någon hundvalp" sa jag plötsligt, gubben såg förvånat upp på mig "Kom så går vi" han fick ett irriterat uttryck i ansiktet "Lyssna inte på henne, hon är bara sur" försökte han "Hon är inte lika söt och glad som du".
"Jag är inte alls sur" svarade jag "Vi följer inte med gubbar hem och tittar på 'hundvalpar' bara", detta fick honom att tappa tråden och min kompis reste sig från hans knä, villrådig.
"Kom vi går och badar" sa jag, gubben sträckte sig efter min kompis och tog hennes hand "Nej stanna en stund, du får mer kakor och saft, jag har godis också," sa han med ett insmickrande leende, min kompis tvekade, "Släpp henne." sa jag, inte rädd, bestämd, med en pondus helt oväntad från en tioårig flicka, som om jag visste precis vad han var för något. Gubben släppte hastigt greppet, som om han hade bränt sig, "Okej..." sa han med en nästan hatisk blick på mig "Men du..." han betraktade min kompis uppifrån och ned så som en hungrig hyena betraktar en sjuk gasell på savannen "Lova att komma hem till mig och titta på hundvalpen någon dag, jag bor precis här, i det blåa huset där borta" jag tog min kompis arm och drog iväg med henne "Dra åt helvete" var min avskedskommentar.

Sedan den dagen såg vi aldrig mer till honom på badet.

Sådana män figurerar där ute och väldigt få barn är som jag var, jag var annorlunda, intelligent på ett förtida sätt för min ålder, på gott och ont, de flesta barn hade fallit för charmen och kanske följt med honom hem på direkten, hem till "hundvalpen", detta sätter både skräck och raseri i mig, för nu är min son där ute bland rovdjuren och han är förvisso intelligent men kanske inte riktigt så som jag var och man vet aldrig vad som lurar i vassen.