Helt plötsligt avbryts tystnaden av mig; jag tittar upp på min son som tittar på läsplattan och så börjar jag sjunga "Fjäril vingad" med darrig gammelmansröst, han ser upp på mig och tittar sedan ned på plattan igen, som vore sångutbrottet helt och hållet normalt, som om jag hade hostat eller någonting sådant vardagligt.

En stund senare hör jag grannen nysa på balkongen ovanför vår och sakta sjunker insikten in om att även denne har tagit del av mitt plötsliga Bellmaninfall. Grannen alltså, inte balkongen.