Igår var min far här. Det var 6 år sedan sist. Det känns alltid mycket udda att plötsligt ha honom livs levande i tredimensionell form i mitt vardagsrum. Jag är inte rädd för honom längre, det var länge sedan som jag inte vågade möta hans blick. När jag nu gör så med mina vuxna ögon så ser jag bara en gammal, grånad man som det egentligen är väldigt synd om. Och under min yta ligger alla känslorna. Vrede. Svek. Sorg. Ilska. Gråt. Hur vuxen man än blir så är man ändå någonstans i djupet alltid en liten flicka som bara vill ha sin pappa. Men han ville inte ha henne.
En märklig dag i sanning.
Jag lever med det, jag accepterar det, att det finns där och att det alltid kommer att göra det, och någon har smugit sig in i den tomma håligheten och där planterat blommor med sina små fingrar.