Jag var vid god vigör för några minuter sedan och tänkte lägga ut en skämtsam text om min dators batteritid, så fick jag ett sms med en fråga om jag har någon tapetrulle över för galningen har förstört en vägg i köket och då rann all humor av mig och alla positiva känslor för dagen blåste med ens bort.
Ni som gnatar om att man inte kan hata, ni vet ingenting, ni behöver gå en dag i mina skor för att förstå. Hur kan du känna hat inför din egen anhörig?! Jag undrar hur ni skulle känna om ni år ut och år in i ett aldrig sinande flöde blev plågade, först av er förälder, sedan av arvet av den föräldern, som om ni vore någon slags version av Elisabeth Fritzl, skulle ni älska i ödmjukhet då? I think not.
Balansen mellan hat och kärlek är svår, en tunn linje. Man hatar sin plågoande men man älskar den människa som fanns en gång för länge sedan men som nu är död men vars kropp fortfarande finns kvar, fungerande som kostym för sjukdomen att bo i.
Hat behöver inte vara en ond känsla, hat kan innefatta så mycket: sorg, ursinne, ilska, vrede, en önskan om att få bli fri och lämnad ifred, frustration, bitterhet, en vilja att det ska ta slut någon jävla gång. När ska det här ta slut? När räcker det? Vilket syfte tjänar detta? Det är en ständigt pågående ond charad spelad av sjukdomen, ett öde värre än döden, för när man dör då får kroppen vila, lidandet och plågan tar slut och de anhöriga får sörja, de har en plats att gå till för att sörja, nu finns det ingenting sådant, det finns bara ett otäckt skal som går omkring och som vagt påminner om han som var en bror och hur länge ska det fortgå?
Om jag vore någon av dem där uppe, eller var de nu befinner sig, om de ens finns, då skulle jag tänka att det räcker nu, nu ger vi de här människorna gåvan av att få sörja och bearbeta och gå vidare i sina liv, det här har spelat ut sin roll. Men tydligen ser de inte saken på det viset. Jag förstår faktiskt inte vad planen är gällande detta, jag önskar att någon kunde tala om det för mig.
Kanske finns det ingen plan alls.