Purple heart.

Händerna har fått linjer.
Mjuka stämpeltryck på ovansidorna.
Ögonstreck.
Halslinjer.
Jag har levt.
Inte lyckligt.
Men jag har levt.
I ungdomen,
så orolig för att bli märkt.
Stridsmärken.
Mina purpurröda hjärtan.

Den flyktigaste av själar

guldgula gardiner
mitt huvud i ditt knä
du bär mig
en enda gång
bär du mig
när jag öppnar ögonen
är du borta

Du har ingenting mer att ta sönder.

- Jag tänker förstöra mitt liv. Jämna det med marken. Jag tänker fullborda ditt verk.
- Sluta.
- Jag tänker rasa genom allt. Med en klohammare.
- Du äger ingen klohammare.
- Jag får väl införskaffa en.
- Vet du ens vad en klohammare är?
- Håll käften!
- Ja, ja. 

- Men du vet väl att ingen kan förstöra ditt liv som jag kan. Så vad är det som du hoppas uppnå? Är det någon slags hämnd, mot mig, som du har i åtanke?
- Du tror inte att jag kan hamra sönder de få gruskorn som återstår?
- Jo. Visst. Men vad är poängen?
- Då har du ingenting mer som du kan ta sönder.

Barnatro

- Jag tror inte längre. Jag tror inte på någonting. Till och med det har du tagit ifrån mig.
- Ja.
- Är du nöjd nu? Eller är det någonting mer du vill ha?
- Jag blir aldrig nöjd.

- Men säg mig; varför gör det dig ledsen, att du ej längre kan tro?
- Därför att tro gör livet vackert.

Snökaos.

Titta! Titta på den enorma snöstormen! Kaoset!!! 

Käften!

Det står seriöst en människa och sjunger för full hals i salen nedanför min plats. Hen har onekligen en mycket vacker röst men jag får snart hjärnblödning.