Folk som får jättejobbiga utsättningssymptom vid nedtrappning av Sertralin har antingen trappat ned för snabbt eller slutat rakt av eller så har de inte använt medicinen som en plattform till att lösa de problem eller processa det som behövde bearbetas medan de tog medicinen; problemen finns alltså kvar och de hemska känslorna kommer tillbaka.
Fysiska symptom är vanligt; jag känner till exempel yrsel och kan bli lös i magen, men det går över efter någon dag och det känns inte skrämmande.
Sertralin är inte någon substans som man blir beroende av.
Fatta.
2016-01-03
I natt drömde jag att det fanns en apras som var på gränsen till att utveckla mänsklig intelligens, de var små och hade ljusbeige päls och människoansikte, de kommunicerade via enkelt tal och levde i små primitiva civilisationer, dock hade de ännu inte utvecklat full social empati eller förmåga att tänka abstrakt eller konkret logiskt, de var som barn i tvåårsåldern ungefär, förutom en. Den levde ensam bland buskar i skogen, den var lika smart som en människa.
Med jämna mellanrum brukade människorna fånga in en av dessa apor för att studera dem och deras utveckling och det visste denna apa och en stor del av drömmen gick ut på att den försökte gömma sig i buskage undan helikoptrars strålkastarljus, men till slut blev den ändå infångad och sövd. När den vaknade befann den sig fastlåst på mage på en svart brits i vad som liknade en sån där kub som är vanlig på Amerikanska kontor ni vet? Kubens väggar var också svarta och verkade liksom britsen vara gjorda av något slags gnistrande trä. Apan strök med handen över trät och en berättarröst sa: "Han hade aldrig sett någonting så anmärkningsvärt vackert, så sällsamt glänsande, han undrade vad det var för någonting som kunde vara så hårt men samtidigt så lent, men han var fortfarande fången".
Då började han gråta, hulkande och hjärtskärande, precis som en människa och då kom det in tre forskare i kuben. Han tänkte att hans enda chans var att visa för dem att han faktiskt var intelligent och då kanske de skulle låta honom gå, så han började prata med dem men orden som kom ut lät bara primitiva och rudimentära. Forskarna skrev i sina journalblock och diskuterade hans gutturala ljud och framförde olika teorier om vad det kunde betyda för hans flock. Han blev ännu mer desperat så han satte sig upp (plötsligt var han inte fastspänd längre) och han pekade på sig själv och sa: "Yopka" och sedan pekade han på en av forskarna: "ku?", forskarna såg häpna ut "Kommunicerar han direkt med oss?" frågade den ene den andre. Apan som tydligen hette Yopka pekade ånyo på sig själv "Yopka." och sedan på forskaren igen: "Ku?", "Steve", svarade denne med uppspärrade ögon, Yopka nickade och pekade igen på sig själv "Yopka, ku?" och pekade på nästa forskare, "Laura" svarade hon, "Ku?" han pekade på den tredje, "...Michael" svarade denne förundrat. Sedan utbröt forskarna i en vild glädjedans "Han kommunicerar!! De har blivit intelligenta!!" och i sin iver sprang de iväg för att berätta detta för de andra forskarna och de glömde bort att spänna fast Yopka igen och då såg han sin chans.
Han hoppade över kubens vägg och sprang ut i en korridor, då upptäckte han att han befann sig på ett rymdskepp och utanför ett fönster såg han att flera småskepp var dockade till det moderskepp som han tydligen befann sig på. Han visste då hur han skulle fly.
Under tiden berättade forskarna i munnen på varandra om den sensationella händelsen för professorn, men han trodde dem inte utan hävdade att det var önsketänkande från deras sida, de tog med honom till kuben för att bevisa det och när de såg att Yopka var borta sa professorn: "Jaha ja, han finns inte ens på riktigt!" och då bröt forskarna ut i försäkringar om att han visst fanns men att han måste ha rymt, de greps av panik och tryckte in ett larm som genast började ljuda.
Under tiden hade Yopka lyckats smyga in i ett av de små skeppen och styrde det bort från moderfarkosten och ut i rymden, till slut var han bara en liten prick borta i horisonten (nu var skeppet plötsligt på en planet) forskarna upptäckte honom och riktade en traktorståle mot hans skepp och började sakta att dra tillbaka honom, och där slutade drömmen.
Vem behöver se på filmer när man har ett sådant undermedvetet??
Med jämna mellanrum brukade människorna fånga in en av dessa apor för att studera dem och deras utveckling och det visste denna apa och en stor del av drömmen gick ut på att den försökte gömma sig i buskage undan helikoptrars strålkastarljus, men till slut blev den ändå infångad och sövd. När den vaknade befann den sig fastlåst på mage på en svart brits i vad som liknade en sån där kub som är vanlig på Amerikanska kontor ni vet? Kubens väggar var också svarta och verkade liksom britsen vara gjorda av något slags gnistrande trä. Apan strök med handen över trät och en berättarröst sa: "Han hade aldrig sett någonting så anmärkningsvärt vackert, så sällsamt glänsande, han undrade vad det var för någonting som kunde vara så hårt men samtidigt så lent, men han var fortfarande fången".
Då började han gråta, hulkande och hjärtskärande, precis som en människa och då kom det in tre forskare i kuben. Han tänkte att hans enda chans var att visa för dem att han faktiskt var intelligent och då kanske de skulle låta honom gå, så han började prata med dem men orden som kom ut lät bara primitiva och rudimentära. Forskarna skrev i sina journalblock och diskuterade hans gutturala ljud och framförde olika teorier om vad det kunde betyda för hans flock. Han blev ännu mer desperat så han satte sig upp (plötsligt var han inte fastspänd längre) och han pekade på sig själv och sa: "Yopka" och sedan pekade han på en av forskarna: "ku?", forskarna såg häpna ut "Kommunicerar han direkt med oss?" frågade den ene den andre. Apan som tydligen hette Yopka pekade ånyo på sig själv "Yopka." och sedan på forskaren igen: "Ku?", "Steve", svarade denne med uppspärrade ögon, Yopka nickade och pekade igen på sig själv "Yopka, ku?" och pekade på nästa forskare, "Laura" svarade hon, "Ku?" han pekade på den tredje, "...Michael" svarade denne förundrat. Sedan utbröt forskarna i en vild glädjedans "Han kommunicerar!! De har blivit intelligenta!!" och i sin iver sprang de iväg för att berätta detta för de andra forskarna och de glömde bort att spänna fast Yopka igen och då såg han sin chans.
Han hoppade över kubens vägg och sprang ut i en korridor, då upptäckte han att han befann sig på ett rymdskepp och utanför ett fönster såg han att flera småskepp var dockade till det moderskepp som han tydligen befann sig på. Han visste då hur han skulle fly.
Under tiden berättade forskarna i munnen på varandra om den sensationella händelsen för professorn, men han trodde dem inte utan hävdade att det var önsketänkande från deras sida, de tog med honom till kuben för att bevisa det och när de såg att Yopka var borta sa professorn: "Jaha ja, han finns inte ens på riktigt!" och då bröt forskarna ut i försäkringar om att han visst fanns men att han måste ha rymt, de greps av panik och tryckte in ett larm som genast började ljuda.
Under tiden hade Yopka lyckats smyga in i ett av de små skeppen och styrde det bort från moderfarkosten och ut i rymden, till slut var han bara en liten prick borta i horisonten (nu var skeppet plötsligt på en planet) forskarna upptäckte honom och riktade en traktorståle mot hans skepp och började sakta att dra tillbaka honom, och där slutade drömmen.
Vem behöver se på filmer när man har ett sådant undermedvetet??
Hur man får en sjuåring att fnissa
Man lutar sig långsamt mot barnet ifråga, med en ytterst seriös min i anletet, som skulle man just till att berätta någonting väldigt allvarligt, som till exempel att julafton är inställd eller att man är tvungen att flytta till ett litet tält i skogen, man saktar in alldeles vid barnets öra och gör en dramatisk konstpaus, sedan viskar man med dödsdyster röst: "Diarré"
När jag sprätte omkring i en av mina kaoslådor i köket i strävan efter ett kollegieblock råkade jag på ett omslag till en gammal lunta med nämndhandlingar. Omslaget är bjärt orange till färgen, och det gav mig en dunkel ångestkänsla. Jag tog upp det och höll det en stund i ena näven och tänkte att när jag arbetade på Kommunen så kunde en felbeställning av mig vad gällde omslagets färg leda till nesligheter, för ledamöterna kunde inte utföra sitt politiska åtagande när den förbannade idioten till sekreterare hade beställt fel färg till omslaget, för när de fick luntan i posten så trodde de ju att det var pensionsbeskedet som kom och det slänger man ju direkt i soptunnan så därför hade de inte läst några handlingar och kunde inte besluta något på mötet och det var ju sabotage av demokratin!
Ni tror att jag skojar? Dessvärre inte. Tänk om invånarna i Kommunen visste vilka tomtar som sitter och styr deras tillvaro...
Nu är omslagets färg en omskrivning för någonting annat, men detta någonting annat hade samma icke-betydelse som omslagets färg. Då kan ni kanske ana nivån på mobbingen och intelligensen i den nämnden.
När jag hade tänkt klart knycklade jag ihop det orangea omslaget till en liten boll och sa högt för mig själv: "Fuck you era jävla fittor", sedan slängde jag det i papperskorgen.
Ni tror att jag skojar? Dessvärre inte. Tänk om invånarna i Kommunen visste vilka tomtar som sitter och styr deras tillvaro...
Nu är omslagets färg en omskrivning för någonting annat, men detta någonting annat hade samma icke-betydelse som omslagets färg. Då kan ni kanske ana nivån på mobbingen och intelligensen i den nämnden.
När jag hade tänkt klart knycklade jag ihop det orangea omslaget till en liten boll och sa högt för mig själv: "Fuck you era jävla fittor", sedan slängde jag det i papperskorgen.
Jag överlevde nyår
En lurig selfie, ni vet när man måste blunda med ena ögat för att kunna läsa text? Raj ra ra ra ra raj... äääh va faan *hick!*
Sedan snöade det på knivsöder. Så här uppmuntrande såg det ut.
Därefter stirrade jag glåmigt på en långfilm om chimpanser. Happy times.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)