Men tror ni att någon bryr sig om att den utsätter mig för den stressen? Never have, never will. Jag talar nu inte om den sjuke, jag talar om den som bor med den sjuke och tar hand om den som vore den ett förvuxet barn trots att den är 42 år gammal, ett förvuxet och mycket farligt barn, nu i psykos och omedicinerat på grund av den underbara frivilligheten som psykiatrin bygger på, i stället för att skaffa sig ett eget hem och leva sitt liv väljer denne att leva som den sjukes hushållsslav samtidigt som den också utsätter sig själv för fara och mig för skadlig stress, detta skall jag bara acceptera. Tugga det här bajset som jag mot din vilja proppar in i din mun och svälj det, ungefär.

Man ska inte behöva bli rädd när ens egen bror ringer en, that is messed up. Min friska bror alltså. Vi brukar aldrig någonsin ringa till varandra så jag blev jätterädd när han ringde nyss, "Nu har det hänt" tänkte jag och med "hänt" menade jag att nu har min andra bror slagit ihjäl allihop och med "allihop" menar jag min mor och hennes sambo och min förste bror ringer för att delge mig nyheten.

Hemskt va? Ingen ska behöva leva under en sådan press. Tråkigt nog tillhör det min vardag.

Bisarrt.

Återigen: vi sitter ensamma eller tillsammans i ett slutet rum i tystnad och stirrar på en maskin.

Det finns en BBC-serie som handlar om en man som besöker och lever hos olika stammar i olika ursprungsbefolkade delar av världen, nå, jag såg ett avsnitt nyss (väldigt bra och intressant serie - se den!) och då tänkte jag först hur väldigt märklig deras kultur ter sig för mig, sedan vände jag på det; hur väldigt märklig är inte vår kultur för dem? Säg att jag skulle vara med i en omvänd dokumentär och de såg mig på TV: en kvinna, sittande ensam i ett tomt rum dagarna i ända stirrande på en maskin - så fullkomligt bisarrt, faktiskt. Eller säg att de såg någon sitta på jobbet, samma sak där; en person sitter ensam i ett tyst rum och stirrar på en maskin dagarna i ända. Eller en person sitter på ett tåg, men ändå ensam - stirrande på en maskin!

Så väldigt ensamt och icke-levande det skulle te sig för dem, vars kultur bygger på att man är tillsammans alltid, ingen är någonsin ensam, på gott och ont förvisso men mest på gott eftersom vi människor är sociala flockdjur och ej ämnade för att sitta ensamma, tysta i ett rum, stirrandes på en maskin.

Vad gör denna i-landsutveckling med oss människor på sikt? Bekvämlighet och alla de fördelar som ett utvecklat samhälle bringar, ja men visst, men måste det vara konstruerat på ett sådant isolerat vis? Det är, när man tänker på det, väldigt väldigt märkligt, mer märkligt än ursprungsstammarnas främmande ritualer.

Dagens i-landsäventyr: jag cyklar till Hemköp utan BH.

Hej, hej, barn? *viskar väsande* jag vill inte skrämma er men... det är någonting konstigt utanför fönstret... det är... någon märklig färg på himlen... jag har aldrig sett något liknande förr och... det är något mer... det är någonting som lyser...! Som en lampa, fast starkare, som tusen lampor... jag, jag... vet inte om jag vågar gå ut... vad är det för något...?