...på den tiden. För blott ett- två år sedan. Har jag vuxit så mycket? Så fort? Ja. Det är ett privilegium jag har, förmågan att växa fort, snabbt, oåterkalleligt, det är min överlevnadsstrategi. Jag tog inte chanser som dinglade framför näsan på mig. Så inne i mitt eget ego. Vilse. Efterhandsljuset kan ge så mycket ånger. För allt jag trodde som inte var sant och tvärtom. Tiden går inte bakåt tyvärr, den är en ständigt framforsande flod och har man en gång missat att fatta tag i det där trästycket som sträcktes ut så kommer det aldrig igen. Det är livets sorg. Och lärdom.