Såna här historier gör mig lycklig. Jag upplevde en sådan historia på nära håll en gång, det var min kära mor det hände. Hon hade varit ensamstående i över 25 år, de senaste åren med en sjuk hemmaboende son, hoppet var liksom ute för henne, verkligen ute, tanken på kärlek för henne existerade inte varken hos henne eller hos oss runt omkring. År 1995, om jag inte minns fel, blev hon bjuden på en klassåterträff, där träffade hon bland annat en manlig klasskamrat som hon hade haft ett gott öga till för så länge sedan, han var fortfarande stilig men ingenting hände.
År 2006 satt hon i köket och telefonen ringde. Det var han. Han hade inte glömt henne efter alla dessa år, trots att de aldrig hade pratat mer än några få meningar med varandra, om ens det, trots att de aldrig hade haft kontakt genom åren överhuvudtaget, trots den enorma mängd vatten som passerat under broarna. Han frågade om hon ville ses. Det ville hon. De har inte vikt från varandras sida sedan dess.
Snart firar de 8 år tillsammans.