Redemption of the banana

Alltså... Inte för att jag på något vis vill döma mig själv (?) men när jag är inne på min förra blogg och läser så känner jag en liten besvikelse. Besvikelse inför mig själv. Varför, frågar jag mig, v a r f ö r envisades jag med att agera Noréns lillasyster? Idel tandagnisslan och klagolåt, liksom fast i ett allvarets kvicksand? Varför då? Jag är förvisso en människa av många dimensioner men min förra blogg får mig att framstå som om det var allt jag var. Det är ack så fel, goa sökrobotar, jag känner sorg i mitt lilla kvinnohjärta när jag tänker på att ni digitala mekanismer har fått helt, eller delvis, fel uppfattning om mig. Nåväl. Jag kan inte göra någonting åt det nu, således måste jag konkret acceptera det som ett faktum (lägg ned byråkratiskan nurå!) och fortsätta på livets, om än skakiga och gropiga, väg, bort mot den där mystiska horisonten som kallas framtiden och vara den jag är. Just my crazy kookoo old self. Änd ajj lajk itt dät vej. Bananen i pyjamas hälsar er.