Det finns något i tystnaden

Såg en dokumentär om Apollo 11 som landade på månen och jag finner det svindlande att samtliga i besättningen blev religiösa, eller spirituella eller på annat sätt troende efter det. En av dem sa: "Jag tittade ut på jorden med en känsla av allomfattande vördnand och en total visshet om att jag hörde ihop med allting runt omkring mig, att alltet var en enhet och att det finns någonting, en tanke, bakom det, något som står över och bortom de religiösa dogmer som vi människor skapat", fantastiskt och det är så, precis så, jag känner. Jag är nog kanske rätt ovanlig men jag känner den känslan mer eller mindra varje dag, varje stund, utan att egentligen tänka på det särskilt mycket, den finns där liksom mina andetag, den där känslan av att höra ihop med någonting, med allting, det är därför som jag aldrig, inte ens i mina mest ledsna stunder, känner mig ensam. Ensam i avsaknad på annan mänsklig varelse förvisso men aldrig ensam i hjärtat. Visst är det mäkligt? Jag föddes så. Jag vet inte var det kommer ifrån, jag vet inte hur det har lyckats stanna kvar i mig efter de trauman jag hittils varit med om under min livstid men det är fortfarande här, lika närvarande som någonsin förr. Missförstå mig nu inte och tro att jag gått med in någon sekt eller blivit Jehovas vittne eller så för så menar jag rakt inte, jag bekänner mig inte till någon religiös inriktning, jag är troende, på mitt eget vis och min tanke om det är precis så som astrounauternas på Apollo 11.