Tycker ni att jag överdriver? Med matteläraren alltså? Själv tycker jag inte det. Jag sätter inte min fot hos den människan igen. Bara åsynen av hen gör att mina blockeringar uppenbarar sig i min hjärna och det är inget som jag bara kan komma över eller tänka mig förbi, inte när någon är i mitt ansikte och nedvärderar mig, för att jag ska kunna klara av matematik behöver jag någon som är pedagogiskt uppmuntrande och som förstår att man lär på olika sätt och att man behöver repetition, jag behöver inte en gestapoliknande figur som ryter ut olika formler så snabbt att man inte hinner uppfatta vad människan säger och som sedan blir arg och nedlåtande för att man inte förstår eller hänger med, jag behöver ingen som njuter av att utöva sin lärarmakt genom att förminska sina elever och få dem att leva i skräck för ett Icke Godkänt.

Okej?

Sedan kan man ju verkligen undra varför jag var den enda i hela gruppen som var tvungen att göra ett diagnostiskt test? Var inte det särdeles konstigt? Hur kunde människan avgöra att just jag är en idiot som måste testas och tvingas till att göra ett prov, inför alla andra, medan ingen annan behövde? När människan aldrig hade sett mig eller min förmåga någonsin förut i hela sitt liv?

Kan det bero på det klassiska fenomen som jag tidigare har dryftat i denna blogg: att jag ofta inte behöver göra någonting alls för att trigga osäkra personer vars enda sätt att känna självförtroende är att trycka ned någon som utstrålar lugn och säkerhet?

Ty de enda ord som utbyttes innan jag och bara jag fick göra testet var följande lilla dialog:
Hen, militäriskt gormande:
- Du! Du är ny! Vem är du?
Jag, tänkande "Jösses männska, lugna ned dig":
- Jag heter Anna och jag ska gå delkurs tre.
Hen:
- Har du boken?
Jag:
- Ja. Det är den här, eller hur (håller upp den)
Hen, tyst under ett ögonblick:
- Ja.

Sedan stolpade hen fram med ett test som hen slängde ned på bordet:
- Här! Jag måste veta vilken nivå du befinner dig på!

"Konstigt" va?