Jag och doggen utför en strid om soffan. Soffan är nämligen min eftersom jag är flockledaren. Doggen har fått för sig att den ska ta över rollen som flockledare och hoppar med jämna mellanrum upp, olovandes, och håller fast min arm med framtassarna och försöker bestiga den. Då reser jag mig upp pekar på golvet och säger bestämt "Ned!" och då hoppar den ned. För att sedan hoppa upp igen. Och igen. Och igen. Fast nu gav den sig, tror jag i alla fall. Det fina med doggs är att de inte är långsinta eller tar illa upp om man är sträng eller dominant. I doggarnas värld är det så det är; någon måste inneha ledarpositionen. As we speak står doggen nedanför soffan och betraktar mig, antagligen analyserar den min roll som flockledare.

Nu la den sig dock på golvet så jag antar att jag var slaget.