Jag inser att jag fortfarande har kvar min bloggvän Lina på min lista, ibland tittar jag in där, som om jag någonstans inom mig förväntar mig att där en dag ska finnas ett inlägg som lyder ungefär: "Gick ni på det?? Jag är inte död, jag ville bara göra en paus från bloggen!", men det kommer aldrig att komma ett sådant inlägg.

Jag önskar att hon hade låtit sina gamla texter vara kvar, för genom dem kunde man följa en lång resa av ofattbart mörker men också av knivskarp humor och ett komplext, avancerat intellekt som både fascinerade och skrämde.

Jag önskar också att hon själv hade haft förmågan att förstå vilket oåterkalleligt slöseri det vore att göra slut på den resan, men det hade hon inte, och det är det mest sorgliga av alltihop.