Jag upplever denna dag som småtrist. Jag fungerar effektivt men ändock vilar det ett missmod över mina hjärterötter. Varför? Vädret är som en blöt yllevante över världen. Fuktig, droppande och obehagligt slaskkall mot huden. Jag har en svag men ihållande värk någonstans innanför vänster tinning. När jag har uträttat mina ärenden har jag bara att stirra rakt fram, ut genom fönstret på det gråa moset där utanför.
Så kommer det en liten dogg traskande och ser på mig med sina milda, runda ögon och frågar på sitt doggvis om den får hoppa upp i soffan och ligga bredvid mig. Det får den. Den hoppar upp och sitter en stund och tittar på mig, klokt och liksom full av visshet trots att den tillhör sin egen art och inte min. Den vill bli klappad en stund och kliad på halsen, som den tycker om, det är därför som den sitter där och betraktar mig, men kanske också för att den känner min leda och vill visa sin närvaro för mig om tröst. Så jag kliar och klappar den lite grand och sedan lägger den sig tillrätta alldeles intill mig och delar med sig av sin värme mot mitt lår.