Arbetsförmedlingen tvingar en till att söka minst 15 arbeten i månaden, det spelar ingen roll vart i Sverige dessa arbeten finns eller att man kanske inte vill ha en sådan typ av arbete eller ej. A-kassan tvingar en till att söka 20 arbeten i månaden på samma premisser. Grundbeloppet från a-kassan är max 14 000 kronor i månaden, efter 150 dagar sjunker det till 12 000 kronor. Har en inte sökt 35 arbeten under en månad så förlorar en sin ersättning.

Säg då att en tvingas till ett jobb som en inte vill ha men man tar det därför att man är tvungen och en på det jobbet till exempel blir vuxenmobbad (som jag blev på mitt förra arbete) eller på annat sätt vantrivs eller har det dåligt, vad har en då för val? Om man säger upp sig själv får man ingen ersättning. Till socialen går man bara om man är i absolut yttersta nöd och det är inte säkert att man kan få socialbidrag ens då.

Vidare kan man vara tryggt anställd men fara illa på arbetsplatsen, ej heller då existerar det något annat alternativ än att sjukskriva sig, ty arbetsgivaren och de olika kassorna och förmedlingarna är ens godsherrar och man har att stå med mössan i hand och i tystnad uthärda vad än de kastar på en, eller att åka ut på backen.

Är det konstigt att sjukskrivningarna ökar? Och de ökar inte för att folk är lata och vill ligga på soffan och spela datorspel på statens bekostnad, de ökar för att människor sitter fast mellan två myndigheter och mer eller mindre är deras egendom. Ingen tjänar på att tvinga folk till saker, hur man än vrider och vänder på det, hur mycket man än kontrollerar, straffar, hotar eller stressar så fungerar det inte att pressa människor till åtgärder. Det gjorde man på artonhundratalet. Nu är det år 2016.