Nu har jag varit på en neurologisk nervundersökning. Den började med att en kvinna fäste elektroder på min arm och sa "nu kommer det att sticka lite" och så förde hon vad som såg ut som en elkontakt mot min arm och tryckte av, jag for en meter upp i luften och ropade "Hjälp!" hon log urskuldande och sa "Ja det är lite obehagligt" lite obehagligt? Lite obehagligt?? ni vet när man råkar komma åt ett elstängsel som brukar finnas runt hästhagar? Så kändes det. Det var som eltortyr och varje gång hon lyfte manicken och sa "nu kommer det att sticka lite" så anfrättes jag av en förväntansångest som bara Guantanamofångar skulle förstå. Värst var fingertopparna, då kunde jag inte hålla inne ett litet gnyende medan jag skrynklade ihop hela ansiktet till ett russin.
När denna pärs var slut var det dags för nålundersökningen, det kommer att bli som att bli struken på av en kattunges duniga päls i jämförelse, tänkte jag.
Jag hade fel.
Om den första undersökningen var som en tortyrsession så var den här som ett besök hos doktor Mengele. Mannen tog fram en cirka sex centimeter lång nål, lite tjockare än en sprutnål. Denna nål stack han rakt in i muskeln, utan bedövning givetvis, och tryckte den sedan djupt in. Därefter tittade han på en skärm som visade vågor så fort som jag rörde muskeln och sedan bad han mig att spänna densamma, med nålen djupt inne i muskeln. Jag kan nämna att det inte var direkt välbehagligt. När han inte fick tillräckligt utslag på sin skärm vred han dessutom omkring nålen inuti muskeln för att hitta rätt punkt. Jag är en rätt så smärttålig person men jag måste erkänna att det fick mig att skrika till varje gång han gjorde det. Så följde fjorton vidunderligt sköna stick och nu ser min arm ut som om den attackerats av en ytterst vildsint heroinist.
Om man är sadist skulle jag varmt rekommendera dessa yrken.