Det roliga är att alla behandlar mig som vore jag smittad av digerdöden; de lämnar matkasse utanför porten och står sedan på behörigt avstånd av cirkus fyra meter och ropar sina kondoleanser med ett uttryck av skräckslagen medkänsla i ansiktet, ungefär så som man ger till uttryck till någon som befinner sig i slutstadiet av ebola och som man vet inte har långt kvar och vilken det är omöjligt att rädda.