Hej aftonstjärna. Jag vet att du är en 400 grader varm himlakropp på vilken det regnar svavelsyra och diamanter och att du varken har ett medvetande eller förmågan att höra det jag tänker till dig där jag står i mitt mörka rum och betraktar dig i tystnad, du är inte ens någon stjärna, du är en ogästvänlig planet vid namn Venus på vilken inget liv någonsin kan existera.

Men jag är en dåre och jag tänker i min dårskap att det inte spelar någon roll vad du är rent vetenskapligt, för jag tror att tusentals, till och med miljontals, kanske miljardtals, har blickat upp på dig under miljontals år och tänkt exakt samma sak som jag står här och tänker i mitt mörka sovrum just nu:

hjälp mig nu, i min tid av nöd.

För trots att du är en död himlakropp som blott reflekterar solens ljus så står du för någonting; ett vackert ljus i mörkret. En liten men starkt brinnande symbol för hoppet. Hoppet om att hur mörkt det än blir så kan man ändå alltid rikta sin blick mot en ljus punkt, som är du. Och kanske går våra böner till dig inte ohörda förbi. Det finns något mellan raderna i denna existens som inte, än, kan förklaras. Eller så är jag bara en dåre. Och jag föredrar att vara det.