Jag blir lika ödmjukt förvånad varje gång som jag emottar ett sådant stöd och en sådan värme från så många personer när jag har det jobbigt. Jag upplever mig själv som isolerad, inte värdig andras värme eftersom jag anser att jag inte ger ut sådan värme som jag tar emot.

Men det kanske jag visst gör? För om jag vore en helt igenom horribel människa, känslokall och egoistisk, då skulle ju ingen bry sig, right?