Aaaaaaa... tjoo!

                                                          Nej då. jag skojar bara.

                                                    Hon är rentav plågsamt vacker.

Äntrar brottets bana.

BR-gubben är i form av ett klistermärke och varje märke ger rabatt med en krona på köp av leksak.

Om jag skulle kopiera upp hundratals så skulle jag kunna köpa hundratals leksaker... Ty rabatten registreras inte på kundkortet, tro mig jag vet, för jag har i denna naiva tro försökt att nyttja min rabatt endast med hjälp av mitt kundkort men si det gick inte för att rabatten registreras inte på kortet utan skall klistras in i en speciell folder.

Någon form av kontroll måste de ju ändå ha, kan jag tycka, kan det vara att själva köpet registreras på kortet och sedan kontrollerar man hur mycket rabatt där finns kopplat till det?

Lugn. Jag ska inte göra´t, jag bara tänkte´t.

Eller........?

Jippie!

Hejsan.

Jag är återuppstånden från julbord med jobbet. Jag är svullen och trind. Och jag hatar det. Jag inser min något ätstörda inställning men jag känner mig klaustrofobisk i min egen kropp över en viss vikt, fången, tyngd vid myllan. När jag gör mig fri från detta jordiska överflöd känner jag mig lätt, fri, svävande, i synk med min inre alv (?).

Nej men kort och gott: fläsket börjar anta ej acceptabla proportioner.

Tips: använd inte InDesign när du har PMS.

det är fullbordat.

Så. Det är över. Jag kände hur jag satt stel och spänd i stolen. Jag hörde hur jag levererade den ena lögnen efter den andra om hur otroligt intressant och motiverande allting är, jag hörde hur jag klämde ur mig den ena klyschan efter den andra, jag kände hur extremt oäkta och ansträngt jag talade och det gjorde att osäkerheten byggdes upp tills den sköljde över mig likt en tsunami och jag fördes hjälplös med i dess fors av genans och jag hörde mig själv pladdra innehållslöst om ingenting som jag försökte att få att låta som någonting och mitt inre vred sig som en mask på kroken och jag skrek i min hjärna: JAG MÅSTE BORT HÄRIFRÅN HJÄLP MIG GUD! 
Och jag kände det som att jag lismade och slickade röv när jag nickade och instämde med ett "Mm" och ett "Ja" och ett "precis" där jag trodde att det skulle passa in, när jag egentligen satt där och tänkte att jag skiter fullständigt i dig och det du nu säger och om jag finge skulle jag dunka huvudet i bordet i detta ögonblick så att jag svimmar och slipper uppleva detta.

Okej jag överdriver kanske en smula. Men otäckt var det.

Wish me luck *ordnar anletsdragen till vad jag hoppas vara ett neutralt läge*

Nä. Men så kan jag inte skriva även om det är så jag känner (och även trots det att det faktiskt är mitt mål), ända ut i minsta kvark av min existens. I stället, för att värna om mitt eget skinn (och min inkomst) måste jag sitta och hitta på mål och motivation och det tar emot så till den milda grad att min vänstra hand får tvinga den högra att skriva genom att hålla fast den och forcera den att göra det, precis som i en sån där film från femtiotalet när någons ena hand plötsligt får ett eget och ont liv och försöker strypa en etc. Om det är något jag avskyr så är det oäkthet och oärlighet och att då tvinga sig själv till rena lögner, till klyschigt skitsnack om hur otroligt motiverad och stimulerad jag känner mig, det är näst intill ogörligt och jag biter ihop mina käkar med våldsam kraft medan jag producerar den ena lögnen efter den andra och bävar inför det ögonblick då jag måste redovisa mina lögner med ett leende på läpparna och ansiktet fullt av falsk entusiasm inför något som jag skiter så fullständigt i att jag bara skulle bli lättad om det brann upp.

59 kilo på julafton

Jag känner ett tvingande behov av att informera er om att jag just upplevde min sista chipsorgie. Nu; viktnedgång. Målet är 59 kg på julafton. Tror ni att jag lyckas ? En rejäl magsjuka borde lösa problemet men jag har ingen större lust med att gå runt och slicka på pendeltågsstänger och offentliga toaletters dörrhandtag så gammal hederlig hälsosamhet är vad jag får dras med.

Hej då.

Den där Birro? Vad är det för en mupp?

Jag har aldrig sett maken till en större självgodhet eller offermentalitet! Eller jo förresten; han påminner kusligt mycket om min far.

Ja jag är en bitter, sur och hatisk trollkona.

Det är det där, just det där som jag menar, som stör mig så infernaliskt. Sjuttiotusen smileys och fjortonhundra hoppande, blinkande hjärtan i varenda kommentar. Men varför stör det mig, egentligen? Kan det vara för att personer som missbrukar smileys är samma typer av personer som har klichéskyltar i sina hem på vilka det står "Carpe diem", som ständigt och jämt myyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyser och njuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuter och som tolkar sådan text som jag producerar som kall och bitsk och ovänlig, just för att jag icke skriver fyra miljoner skrattande, pussande smileys, just för att jag inte trycker upp mitt fiktiva mysande i andras ansikten och just för att jag anser att man inte behöver vara klichéartat positiv, man får faktiskt vara sur. Och bitsk. Kall. Och ovänlig.

Det är den forcerade och därmed onaturliga (falska) positiviteten som irriterar mig. 

Oäkta optimism är lögn som får mig att vilja kräkas lite.

Jag har en blåsa på tungan som gör ont, ser ni den?

Nej jag har inte en groteskt tjock tunga, jag har tunna läppar.

Dagens dialog:
- Är vi fria?
- Jag vet inte om vi är fria för stunden eller fria resten av dagen.
- Mm-h...
- Pharao has let his people go.
- For now.

Hey hey hey kidz!  Om en månad äre julafton!

Känslan av kontroll över sig själv är en väldigt svårslagen känsla.

Hallå hjärnan, va faaan...?

I natt drömde jag att jag blev trakasserad av en poltergeist, denna poltergeist bodde i mitt sovrum i mitt barndomshem och när den gjorde sig till känna gjorde den det musikaliskt genom att börja spela fiol (!) där uppe medan jag satt ensam nere i vardagsrummet. Sedan följde en våg av ohämmade trakasserier som blev allt mer förekommande och påträngande ju mer tiden gick. Varje gång jag kom upp på rummet hade det gjort något nytt så som att ta ut alla mina jeans ur garderoben och lägga dem liksom i sick-sack på golvet och flytta och bygga om mina legokreationer.

Närvaron av poltergeisten var hotfull och skrämmande (min mamma som också var med i drömmen tyckte dock inte alls att det var något att bekymra sig över) och till sist gick den även till fysisk attack; när jag låg och sov tillsammans med min mamma, som nu var min pojkvän i skepnad av en främmande man och som låg sked med mig i sängen, började jag känna smekningar, dessa smekningar var inte obehagliga, tvärtom, dock vaknade jag hastigt till och insåg att det var spöket som smekte mig och inte min pojkvän. När jag insåg detta gick poltergeisten över till att smeka både mig och min pojkvän/mamma och hen sov djupt och blev mycket tillfredsställd av spökets aktiviteter medan jag bara låg där och försökte putta bort spöket men kände inget behov av att väcka min pojkvän.

Så jävla sinnes! Föreställer mig att jag berättar det på fikarasten på jobbet:

XX: i natt drömde jag en sån där konstig dröm om att jag kunde flyga, haha så sjukt, du vet, brukar du också drömma så?
Jag: Eeeeh.... nja... i natt drömde jag att jag och min mamma som egentligen var min pojkvän blev smekta av en poltergeist.
XX: (backar långsamt ut genom dörren)

En mycket mycket snuskig och kåt poltergeist.

Ja vill ha en egen Arthur, som jag kan åka till

Ja vill åsså ha en Arthur! Han e så sööööööööööööööööt att jag bara vill lägga näsan mot den där rufsiga pälsen mellan nos och ögon och bara pussa och gosa.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19892102.ab

Vadan denna plötsliga popularitet i Ukraina? Vill de rekrytera mig till pro-Putin anhängarna?

Nej. Jag har inget vettigt att komma med.

Hobby: att måla på nagellack, vänta tills det har torkat och bita bort det.

Nej då, tro nu inte att jag har satt det i system så som notering i kalendern: "Fredag 21 november, måla på nagellack och bita bort det" ajm nått dät krejsi, dock lider jag av någon form av tvångstanke vad gäller att bita bort nagellack, eller tvångstanke är väl att ta i, snarare handlar det om en distinkt impuls som är mycket svår att stå emot. Varje gång jag målar mina naglar tänker jag att nu, nu ska det hålla, nu ska jag inte bita bort det, visst ska jag inte? Och varenda gång hamnar jag ändock där med skägget i brevlådan och nagellacksflagor kring munnen.

Å andra sidan borde jag måhända investera i ett nagellack som inte flagnar så lätt som detta tiokronorslack från ICA, ty en flaga lockar värre och mer frestande än vad ormens väsande i örat på Eva i paradiset gjorde och om Eva inte kunde motstå ormens viskningar om att ta en tugga av det saftiga, röda äpplet, så kan icke jag motstå att ta en tugga av det knapriga, röda nagellacket.

Varför placerade Gud förresten det där äppelträdet i paradiset om han nu inte ville att de skulle äta av det? Han testade deras lojalitet, så var det va? Kanske testar Han mig i detta nu, med moderna medel såsom lack att ha på nageln. Frågan är dock vem ormen är i detta sammanhang?

Jamen jag sa ju det; flummiga förkylda meddelanden.

Trevligt att råkas kära stalker

Hej cybervänner

Gissa vem jag såg idag, igen? Just det, den unge snubben. Den här gången vände jag mig om för att kolla på pendeldisplayen och råkade då titta rakt på honom som kom gående åt mitt håll, jag tänkte inte på det först, det var en sån där död blick man kan ge okända ni vet, sedan slog det mig i genans att det var han och jag tänkte att oj hoppas inte att han trodde att det där var en blick av otillfredsställd lust. Han stannade några meter framför mig på perrongen och såg åt mitt håll mer eller mindre konstant. Trevligt att ha en sådan ung och snygg stalker! Skämt å sido, det sammanfaller säkerligen eftersom vi verkar åka samma tider och inte på grund av någonting annat, ej heller hyser jag något specifikt intresse för den unga mannen ifråga, det är bara en intressant observation så här mitt i det vardagsgråa pendeltågsåkandet.

Ni tror säkert att jag är helt uppfylld av mig själv och inbillar mig att han går omkring och suktar i olycklig kärlek efter mig, då känner ni mig inte särskilt väl kära cybervänner (haha!) någon sådan uppfattning om mig själv hyser jag inte,  hohoho! Nej men seriöst. Jag är en snart trettiosex år gammal morsa. Han är en ung hingst med hela förortskrogens utbud av bystiga, vaniljparfyms doftande, blonderade unga damer framför sig likt ett smörgåsbord av åtrå.

Hur blev detta plötsligt sexuellt nu då?

Ah ignorera, jag befinner mig i en luddig förkyld värld full av verklighetsfrånvända chenanigans.

                                                        *hämtar hammaren*

Efterlysning.

Har någon sett en starkt lysande rund skiva? Senast sågs den för en månad sedan på himlen där den vanligtvis håller till. Den var iklädd fläckar och verkade distanserad och avgav inte lika mycket värme som den brukligtvis gör. Har du sett skivan? Kontakta Efterlyst.

Jag är ensam på kontoret idag, det är verkligen välkommet ty jag är på ett okristligt dåligt humör och vill inte prata med någon överhuvudtaget för jag är förbannad på en apa i min närhet samt gravt förkyld.

Slut på det arga meddelandet.

Om man blir riktigt jävla förbannad på någon gör man rätt i att gå ett varv runt kvarteret och andas innan man skickar det där arga mejlet.

Mejlet om att man vill ta fram ett baseball-trä och slå pungkulorna av någon som vore de två små, fula, otvättade hasselnötter som man vill se flyga över brännbollsplanen.

Lugn. Jag skriver inte så på riktigt, jag skriver arga saker, andas, skriver bättre saker, det där om pungkulorna tänker jag bara.

ÄR DU UNGDOM UNDER 20 ÅR? VI HAR ANSVAR FÖR ATT TVINGA IN DIG I ICKE ÖNSKADE ÅTGÄRDER.

Jag gjorde uppror i det tysta och skrev om texten i annonsen med samma kontenta som originaltexten ty annonsen i fråga är tänkt att riktas till ungdomar och inte fan attraheras ungdomar av byråkratiska i stil med:

MYNDIGHETENS KONTROLLANSVAR FÖR UNGDOMAR
Myndigheten har ansvar för att kontrollera x-aktiviteter hos ungdomar. Myndigheten kommer att ta kontakt med dig för att erbjuda lämpliga individuella åtgärder. 

Det låter ungefär som om häktet söker efter fängelsekunder på rymmen och det skulle mig veterligen inte locka en enda liten ungdom att ta kontakt med myndigheten i fråga.

Det var inget... jag lyckades lista ut det...

Inte undra på att jag och Einstein delar samma födelsedag! Han: 1879-02-25 jag: 1979-02-25!

*GENIFÖRKLARAD!*

Ni hajjar att jag skämtar va? Om att jag är ett geni alltså.

Jag är relativt tekniskt begåvad därför gör ingenting mig så arg som när jag inte begriper något eller inte kan lista ut något och när "hjälpen" består av: "I våra InDesignmallar kan du göra bland annat broschyrer, annonser och informationsblad, när du laddar ned en mall ska du tänka på att använda vår grafiska profil"

å ja ba...




VAR FAN HITTAR JAG MALLARNA NÅGONSTANS???! VAR FAN LADDAR JAG NED DEM?!?!?!?!?

*bankar sönder tangentbordet*

Jag har ett problem.

Jag ska göra en annons till en tidning. Jag vet inte hur man gör. När jag frågar x-avdelningen om hjälp svarar de att jag ska skaffa programmet Indesign och göra min annons där. Fint. Jag skaffar Indesign. Att öppna programmet InDesign är som jag föreställer mig det att det är för en analfabetisk grottmänniska att öppna en bok och försöka förstå dels vad det är för något, dels hur man kan och ska använda det och till vad samt dels vad alla rader av obegripliga tecken betyder.
När jag frågar x-avdelningen om de kan lära mig hur man arbetar i InDesign får jag till svar att det lär man sig minsann själv för det gjorde jag. När jag frågar om det finns någon utbildning de vet om som jag kan anmäla mig till svarar de att något sådant inte existerar. När jag frågar om jag ändå inte kan få en snabbkurs i the basic stuff så svarar de att nej det går inte att lära ut för jag gör på mitt eget sätt, alternativt: det är ju bara att trycka på mullifjongen och klicka på kokobrokken och montera filen sippofjatto och därefter använda tjong-verktyget och till sist skugga med bobbfajurafärgen innan du konverterar sikomajongen till en pdf, ok? Och jag bara: "Vad är en kokkobrokk...?" då får jag en irriterad stör-mig-för-fan-inte-mer-blick. Moment 22. 

Kan man rita en teckning på en helt vanlig jävla bit papper och skicka in till tidningen?

Hehehe Family guy...

Från avsnittet då Peter Griffin blir nyhetsankaret Tom Tuckers manager när han (Peter) fått reda på att Tom spelat Michael Myers i filmen Halloween 4.

Garvade så hårt att tårarna rann.

                                                                         Tom Tucker

Alltså jag såg den där snubben på bussen idag igen, har han börjat stalka mig...? Eller än värre (?!) han kanske tror att jag har börjat stalka honom?

Närå. Det är bara en serie av naturliga om än pinsamma slumpmässiga sammanträffanden.

Förresten skulle han promt ha mitt nummer den där gången och jag bara: "Varför då? Du kommer ändå inte att ringa (och jag vill heller inte att du ska göra det)" så plötsligt kanske det plongar i mobilen å ba: "Hej, minns du mig? Jag har sett dig på bussen på sistone...".

Jag driver.

För övrigt vill jag förtydliga att mina tidigare inlägg om min jakt på korgen var kåseriaktiga reflektioner, beskrivningar av tillfälligt storhetsvansinne, inte några självgoda utläggningar om att jag kan få precis vem som helst för det kan jag inte och det tror jag inte och det är gott så.

Saxat från fråga på Aftonbladet

"FRÅGA: Jag och min kille har varit tillsammans i nästan tre år. Vi har det väldigt bra tillsammans och sexlivet fungerar väl också helt okej. Vi är båda två ganska blyga och oerfarna, men vi njuter tillsammans. Det som dock stör mig är att jag har kommit på honom med att onanera när han står i duschen på morgonen. Jag har hört konstiga stönande ljud inifrån badrummet och när han är färdig så ser han lite skamsen ut. Jag har frågat om han tillfredsställer sig själv, men han förnekar. Varför skulle han ljuga om en sådan sak? Jag känner mig förd bakom ljuset och det är hans lögn som känns värst. Vad ska jag göra? E.

LINN: Prata med honom igen och förklara att han har rätt till sin egen njutning som han inte behöver känna skam eller skuld för. Det som blir sårande i situationen är att han ljuger. Han kommer att förstå skillnaden i detta, för ingen som älskar någon annan vill såra den personen. Sedan kanske du behöver arbeta på att inte känna dig dålig och avvisad om han väljer att onanera istället för att ha sex med dig ibland. Att tillfredsställa sig själv och att ha sex med en partner är två olika ting och fyller många gånger olika behov och syften."

Det här är vanligt förekommande, kontroll av onani alltså, glutta bara in på familjeliv.se och förundras!

Jag kan för mitt liv inte begripa varför hon blir störd av att han onanerar, onanerar hon aldrig själv? Vad fan har hon med hans onani att göra överhuvudtaget, är inte det var och ens ensak? Jag bryr mig inte ett skit om min kille skulle onanera, jag förutsätter att han gör det därför att det är ett naturligt inslag i människans sexualitet och det är ingen kränkning gentemot mig och min förmåga att tillfredsställa min partner, om han skulle anse att han inte blir tillfredsställd av vårt sexliv så räknar jag med att han berättar det för mig.

Jag är som ni vet intresserad av olika psykologiska fenomen och ett av dem som jag har tänkt på på sistone är stalkning eller förföljelsemani som det heter på svenska och det jag undrar är; vad skulle hända om man började stalka stalkern? Alltså säg att jag fick en stalker som ringde mig fyrtio gånger per dag osv. och jag började ge igen med samma mynt? Skulle stalkern ta det som en bekräftelse på att dess kärlek eller vad det nu var, var besvarad eller skulle den upphöra med sitt stalkande eftersom den nu kände sig stalkad?

Fiskis diskis

Jag tror att det var Alexander Schulman som skrev en krönika om artisten Sandra Dahlberg när hon låtit sig fotograferas naken i en fiskdisk. Han skrev ingenting om kön eller så, det var en annan vinkel på texten men det jag associerade till, och fortfarande associerar till när jag ser Sandra Dahlberg på bild eller när jag ser en fiskdisk på ICA, är osund underlivskultur.

Men guuuuuuuuuuuuuu vad är hon för en människa?!?! Tänker ni, hon är så sjukt opassande och vulgär och märklig ! Finns det då ingen hejd på hennes perversa olämpligheter? USCH!

En full elefant i rummet ska få sitt utrymme

Låt mig först förklara bakgrunden; min mormor, min mamma och hennes systrar är alla danade i den tidsålder då kvinnan skulle ge upp hela sitt liv och osjälviskt offra sig för vad som än kastades i hennes väg, utan att klaga skulle hon stoiskt ställa upp och uthärda i något slags martyrskap. Detta hörde och hör alltså till deras personligheter.

Jag hade en släkting som barn, har fortfarande i och för sig, på min mammas sida. Hen drack mängder av alkohol, gärna på de gemensamma julaftnarna och blev som kallat i folkmun; dyngrak. Vi talar nu inte dyngrak som i salongsberusad, vi talar dyngrak som i ramla omkull, vråla könsord, vråla i allmänhet så som a-lagare kan göra på karaktäristiskt fylle-manér etc etc. Detta förstörde så klart hela julafton, för alla, särskilt för oss barn.

Här kommer det märkliga som har att göra med min inledande förklaring av min mors, mormors och mostrars uppfostran och karaktär: det var aldrig någon som sa något. Den fulla var den rosa, berusade elefanten i rummet som ingen låtsades om.

Är det inte helt befängt? Är det vad man kallar medberoende?

Varför sa man inte så här; "Du, nu har du druckit för mycket så jag tycker att du ska ta och gå hem nu för du förstör liksom julen med dina skrik om diverse kön, jag hör inte Kalle Anka"? Eller inför nästkommande julafton: "Du, lyssna; du har en tendens att överkonsumera alkohol på bekostnad av allas trevnad, om du planerar att göra så även i år så ser vi helst att du inte närvarar vid denna sammankomst".

?

Ja; det är så klart väldigt synd om dylika personer och notera att jag ingalunda hyser hat eller bitterhet gentemot denna person, men gör man dem inte en björntjänst genom att acceptera beteendet? Personen har ju så att säga bäddat sin egen säng när den väljer att halsa tre flaskor brännvin på julafton och någon gång måste den väl ändå ta konsekvenserna av sitt eget beteende? Eller är det jag som är en iskall stenstod? "Odiplomatisk" som min kära mor sade?

Efterklokhet är en rätt som ska serveras omgående

Det finns en person som är av normen kommen, denna person har allt det som normen säger att man ska ha vid 40-årsstrecket, denna person är och beter sig så som normen säger att man ska vara och bete sig, därför anser sig personen ha rätt att döma de som ej håller sig inom normens ramar, det vill säga jag, eller så är personen i fråga en mycket plump människa, vilket jag betvivlar. Denna person har hört mig tala om och har även talat direkt med mig om den ibland problematiska situation och den enorma saknad och skuld som kan uppstå när man har sitt barn varannan vecka, ändå säger personen detta, inte till mig utan till den som står bredvid mig vid en kaffemaskin: "Alltså jag har en vän och alltså hennes barn är i tonåren nu men ändå; de får fara fram och tillbaka hela tiden och båda föräldrarna har träffat nya och har nya barn och detta hattande och flängande, som en slags hemlöshet mitt i allt detta stök, det är bara så... ja jag förstår det inte, usch."

Och jag bara: "Hej. Kommer du ihåg mig? Talar du dömande om min livssituation och mina livsval på ett medvetet sätt eller är du bara väldigt obetänksam just nu?".

Nej, jag sa inte så, jag sa ingenting men tänkte desto mer. Fan också, så där borde jag ha sagt. Efterklokhetens bittra sötma!

Jag fångade en räv en kväll

Och apropå det; när jag fann nöje i att jaga, helst yngre villebråd, ute på krogen så drabbades jag till slut av storhetsvansinne, likt en mycket rik och mäktig kejsare som får för sig att han är en gud och flyger för nära solen med sina vaxvingar, nej vänta nu, nu blandade jag ihop berättelsen om Ikaros och "kejsarens nya kläder", ja, ehrm, jo; storhetsvansinne var det.

Jag kände det i min bubbla av övermod kombinerat med inte så små mängder vitt vin och min väninnas uppmuntrande ord i mina öron, som om jag kunde få precis vem som helst jag än bestämde mig för, vilket förvisso varit fallet dittills, men Ikaros bränner sig alltid på solen, låt det stå klart mina barn, ja, återigen i denna förgiftande krogmiljö och där var ett band som spelade, en ung, blond man  spelade vad jag minns som elgitarr men det kan ha varit något annat instrument (jag var i sanningens namn inte där för att avnjuta klangen, eller i detta fall dånet, av instrument) fångade mitt intresse och det var väl ungefär där i historien om Ikaros som han spände på sig sina vingar av vax. Bandet gick av scenen och jag gjorde mitt första drag. Och mitt andra. Och mitt tredje. Jag var ihärdig må ni tro. Vid det fjärde vände sig den unge mannen mot mig med en utstuderat sur och irriterad min i sitt anlete och sa: "Alltså vad vill du? Låt mig vara ifred, jag är inte intresserad av dig" och där, just där, smalt vaxvingarna och rann ned utefter sidorna av min kropp likt en brännande skam för att bli liggande vid mina fötter som en kletig och pinsam massa.

Jag fångade en räv en dag men räven slank ur näven, lika glad för det var jag men gladast var nog räven, som dvärgen på Kalle Ankas julafton skulle ha uttryckt det.

Sedermera tappade jag intresset för dessa utflykter i otuktens land, ja intresset för att idka läppkontakt med främlingar alltså, kanske har vi vår blonde musiker att tacka för det?

Flashback

Jag var 22 år. Jag och exet åt lunch på Mc Donalds i Solna centrum där vi jobbade, i Solna alltså, ej i centrumet. Exet var vid denna tid en sk. "rave´are" och rave-stället Docklands skulle ha sin sista fest innan nedläggning, han berättade att han och en kompis hade fått tag i varsin biljett till det. Nu kommer det hemska: jag blev skitsur och jätteupprörd, för hur kunde han vilja gå på detta utan mig, nu, när han hade en tjej och jag vet inte det ena med det andra. Han förklarade att vadå det var den sista spelningen på Docklands och han ville inte missa det men jag reste mig upp och stormade ut.

!

Han gick aldrig på festen. *skäms* Usch. Fy. Hemskt.

Notera att jag var en nästan helt annan person på den tiden. Jag var extremt osäker, rädd och hade sjukt låg självkänsla, jag var dessutom väldigt svartsjuk som ni märker, det bottnade i min extrema osäkerhet, naivitet och ungdom.

Tänk om jag skulle bete mig så idag?  Det skulle aldrig föresväva mig. Så skönt att det finns något som heter personlig utveckling. Fast jag hatade mig själv hela tiden när jag var sådan för jag förstod ändå någonstans att beteendet egentligen inte hörde till min sanna natur utan att det var något som tillfogats mig under mina dåliga år full av dåliga erfarenheter.

Dagens mejlkonversation.

Fatta!

Just det här legot har jag varit på jakt efter, i affärn kostar den översta 1199 kronor men nu hittade jag just den inklusive kompletterande bil/båt för 900 på blocket. Vad är oddsen?!

Genomlidit en timmes möte då två personer pratade om saker som bara rör de två. Time well wasted.

Här är han!

Morgonens pendeltågsfundering

"Shit alltså Mick Jagger har jävligt tjocka läppar. Och stor mun. Han kan säkert få in en hel apelsin i sin mun."

Ni anar inte hur många äckliga parasiter man drabbas av som förälder, då menar jag parasiter i ordets bemärkelse, alltså små djur som gillar att leva på och/eller inuti en. Vidrigt. För övrigt finns det något som heter "binnikemaskdieten" vilket går ut på att man sväljer binnikemask-ägg så att man får en sådan mask i sin tarm som sedan äter upp det mesta av födan som därigenom passerar. Nej jag skojar inte. Och nej jag har inte haft binnikemask. Vad jag vet? HUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU !

Strateg är det nya svarta. Hellre 20 strateger i handen än 10 i skogen.

En amishkvinna låste dörren när hon såg sin förlorade son komma gående över åkern. Jag finner detta ofattbart. Föräldrar som avsäger sig sina egna barn. Föräldrar som älskar, men på ett villkor. Jag kan inte sätta mig in i det. Jag kommer aldrig att förskjuta min son, inte ens om han blir en pedofil, terrorist eller barnamördare. Jag kommer i så fall att hata och fördöma hans handlingar men jag kommer aldrig att sluta älska honom eller utesluta honom ur mitt liv. Det är liksom det föräldraskapet går ut på. Att älska villkorslöst. Tycker i alla fall jag.

"Nu ska ja skriva 'en tant som e bajsnödig'"

Nu har barnen släckt alla lampor och tagit av sig byxorna och sjunger "Koba koba koba nana koba nana!" all is perfectly normal.

- (dov spökröst) tänk om det finns ett spöke därinne som väntar på dig...?
- Jaaa, ett jättespöke, om du inte går in där är du rädd.
- Ja, är du rädd? Gå in då, gå in!
- Nej ja e inte rädd, ja vill inte gå in där just nu bara.

Expensiva plastbitar.

Ni anar inte hur piss-svårt det är att köpa fucking begagnat Lego, det är fan i mig en mer rykande åtgång på dessa simpla plastbitar än vad det är på en ljus och fräsch tvåa med kakelugn på det anrika Södermalm. Vidare kostar legot i fråga ungefär lika mycket som en tvåa på Södermalm i förhållande till dess storlek. En jävla bunke plastbitar för tretusen riksdaler. 

Nyss uppstod en liten incident i form av en argumentation om ambulansbussars varande eller icke varande. Vinnande ur debatten gick kompisen vars pappa "Minsann jåbbat på en ambulans!".

Ack intressanta söndagsskeenden under en tung, fuktig himmel av våt ull-liknande beskaffenhet.

Jag måste sluta läsa Dostojevskij. Eller i vilket fall läsa ut lektyren i fråga, annars kommer jag att börja tala på dylikt vis i vardagliga sammanhang, vilket i och för sig, när jag tänker på det, vore jätteroligt, ehuru stigmatiserande rent socialpsykologiskt.

GAGGA!

Helt plötsligt från soffan, apropå ingenting: (högtidlig något darrande gammaldags röst) "Tidevarv ko-oomma, tidevarv försvi-iinna, långsam är själarnas him-la-gååång"

A´s kompis, häpet men förtjust: "Din mamma är jätteroli"

Sådana saker som man bara säger när man är förälder, trött och liksom uttråkat förebrående när de två barnen brottas inuti en ljusblå lektunnel av tyg: "Men... (suck) sparka inte på hans huvud."

Jag läser för närvarande alstret "Idioten" därav det något högtidliga och gammaldags-inspirerade uttryckssättet.

Det här...

...det är fan inte okej. Inte en till grön-brun årstid under depressiv himmel

- Om du var tvungen att välja mellan att, som i Fear factor, äta 16 levande bin eller bli täckt av bin på hela kroppen vilket skulle du välja då?
- Ja skulle välja att gå därifrån mamma.

*NAKENCHOCK* *DÖDSLYFTET* *SÅ TAPPAR DU 10 KILO på 10 DAGAR*

Jag har inte fått några lajks på mitt "farfar i fickan" inlägg på pruttbook *RASAR!* *KRÄNKT!* *ORD FÖR ORD*

Jag tror inte att mina fjärtbookskompisar riktigt förstår min humor.

Barnprogrammet "Farfar i fickan", låter inte det lite pedofiliskt eller är det jag som har sjuk fantasi?

Höhöhö kooom pöjken min å stoppa handen  farfars ficka.... så kommer du hitta något stoooooort och speciellt och ganska hååååååårt... ja den här werthers original-karamellen alltså.

Hej

Är det verkligen någon som tycker att Angelina Jolie är en bra skådespelerska? Är hon inte väldigt mycket yta och mainstreem-intetsägande i sina roller?

Hej då

I'm onna da meeting like: I wanna go home.

Alla tjatar så mycket om skärgården och hur extremt vackert det är där och när jag säger "Jag tycker att skärgården är ful" så uppstår det ett mellanrum i dialogen då man under tystnad betraktar det lilla UFO som plötsligt har seglat in i normaliteten mitt i fikarummet.

Nej då, riktigt så allvarligt är det inte men nästan, ty det finns vissa saker som är kutym, eller oskrivna, bergfasta regler, de som jag hittills har noterat är:

• Alla älskar jordgubbar
• Alla älskar ljusa sommarnätter
• Alla njuter
• Alla älskar skärgården
• Alla älskar semlor

Dessa regler är av normen cementerade och om man vill tillhöra normen så skall man känna på ovan punktlistade vis, annars är man avvikande och utanför och även om man inte känner på ovan punktlistade vis så måste man säga att man känner så, om man nu önskar vara en del av normen, vilket majoriteten av mänskligheten uppenbarligen vill.

Jag dömer inte, jag bara säger att det är så för att jag finner det ytterst intressant att somliga reagerar så starkt på att jag till exempel inte gillar jordgubbar att deras anleten förvandlas till förskräckta/chockade masker, som sågo de Belsebub i egen hög person framträda inför deras ögon och jag bara: okej jag hyser en icke existerande kärlek för den smak som dessa bär, eller frukter som de egentligen är om vi nu ska vara anala, avger när de mosas mot mina kindtänder - jag slaktar inte barn genom att flå dem levande, lugna ned dig. 

Så håll i er nu: jag tycker att det är fult i skärgården; grått och kalt och jag är inte vansinnigt förtjust i havet även om jag visst kan uppskatta det. I stället tycker jag väldigt mycket om höga berg och bergslandskap. Jag tycker inte om jordgubbar, de är sura och obehagliga. I stället gillar jag hallon. Jag tycker att det ska vara mörkt på natten, därav gillar jag inte svenska sommarnätter, jag föredrar en mörk höstnatt när stjärnorna är synliga. Jag är ingen njutningsfascist. Jag tycker att semlor är ohyggligt äckliga, det är ungefär som en macka med grädde och mandelmassa men ge mig en chokladruta och jag når extas.

Processkartornas rebell

Dock var jag olydig nyss och skapade mig en processkarta på egen hand eftersom det var hett efterfrågat och eftersom vår processmänniska ska sluta om en dag.

Watch me not give a shit!!

Här sitter man kallsvettig med vitt uppspärrade ögon och händerna mekaniskt slutna kring kontorsstolens karmar i ett slags epilepsigrepp som bara en muskelavslappnande spruta kan lossa och känner att det kliar i håret.

Vafan gerej, tänker ni, och??

Och? OCH SÄGER NI?!?!?!?! Vet ni vad det kan vara? Va?? Va???? VAVAVAVAVAVA???? Det kan vara myriarder med blodsugande, bajsande, knullande, äggläggande INSEKTER !!!!! *andas i påse* ni kanske älskar att ha sexidkande insekter i ert hår som lever av ert blod men jag älskar det inte !!

Nämen det är säkert inget... det är bara inbillning... *skruvar av korken på tändvätskeflaskan*

http://www.familjeliv.se/forum/thread/74312530-tjejer-jag-ar-avundsjuk-pa-er

Att folk sitter och tänker så intensivt på såna här saker och startar diskussionstrådar om det, seriöst? Går folk omkring och tänker engagerat på dylika ting? Vafan, orka, skaffa ett liv.

Jag vill ogärna framstå som en äppelkäck träningsfrälst person för då måste jag slå mig själv på käften men jag känner effekten av lunchträningen; den sprider sig som ett lugn genom minsta artär.

För övrigt har jag gått och fått mig en ny liten fiende som inte hälsar på mig när våra vägar råkar korsas i exempelvis entrén, hur löjligt som helst. Ibland måste jag dubbelkolla om jag fortfarande går kvar på lågstadiet.

Å här har man suttit å katastroftänkt till ingen nytta. Vilket slöseri med energi. I och för sig har katastroftänk sällan varit till min nytta när jag tänker efter, om ens någon gång överhuvudtaget.

http://www.expressen.se/kultur/skydda-era-barn-pa-natet-kandismammor/

Hon har en poäng men samtidigt är det som det alltid är med henne; bara för att hon har en uppfattning om en sak så är det Sanningen. Hon är väldigt svart eller vit.

Sådan inskränkthet förbluffar mig för i min värld är det inte möjligt att något är cementerat bara för att jag känner på ett visst sätt.

Tänk så fel de hade om mig, kortläggerskorna på den lilla gruppövningen där de kallade mig adjektiv såsom "obstinat" och "odiplomatisk".

Jag brukade vara en mästare på att katastroftänka.

Min favvokollega gick på lunch utan att fråga mig men hen frågade de andra.

BOING!! *ljudet av katastroftankebomben som exploderar*

Sedan stillade jag mig och tvingade fram tanken att om hen är arg på mig så får hen faktiskt tala om det för mig som en vuxen människa i stället för att börja köra något slags mellanstadiespel; ja-e-sur-på-dej-så-du-e-inte-min-bästis-mer-å-du-fånte-va-me-å-leka-me-oss-längre.

Det går löss på fritids neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej 
*faller ned genom panikartat ångesthål*

Min styvsyrra har pubbat en bild på mig där jag ser tjooooooooooock ut !!!!!! Fram med barnmaten och lavemanget!!! *anorektiskt stirrande blick*

Närå.

Eller kanske.

Närå,

.

En spelare i NHL heter Subban i efternamn. Humor.

But um

I princip sitter jag bara och väntar på att klockan ska bli just så mycket att jag kan lämna byggnaden utan att det uppstår frågetecken i någons medvetande. Emellanåt spelar jag online Tetris när karusellsnurret inuti huvudet avtar för några minuter. Jag är som karaktären "Ted Mosby" i "How I met your mother" när han är bakfull efter att ha varit ute med sina elever och kört ett drinkspel som går ut på att titta på nyheterna där karaktären "Robin Scerbatsky" jobbar och varje gång som hon säger "But um..." så ska de dricka en shot och hon hämnas på dem genom att säga "But um" hundratals gånger för att hon först trodde att de tittade på hennes program för att de var hennes fans.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19815682.ab

Och det här är en nyhet... för att...?

Jag kan ju tillägga att jag inte är särskilt produktiv på arbetet idag. Jag befinner mig mest här rent fysiskt, min psykiska person ligger hemma i soffan under en fleecefilt och äter grillchips och glor på gamla Simpsonsavsnitt.

Lilla bakfyllan från helvetet.

Inte för att jag brukar gå omkring och vara bakfull på torsdagar men plötsligt händer det! Jag hade besök igår och jag inmundigade inga tunnor med vodka, därför känns det märkligt att bakfyllan är av vodka-kaliber, det är märkligt att den ens är här, nog för att jag hade räknat med att vara lite trött idag men inte illamående-spyan-lurande-i-halsen-yr-vinglig-ont-i-magen-ont-i-huvudet-ont-i-håret-prata-inte-med-mig-för-då-kräks-jag-bakfull.

Fy faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan !

Ho! Ho! Ho!

Merry christmas and a häppy njuw jeer

PMS-ilskan från helvetet.

Jag vet inte hur det gick till eller varför men jag har liksom blivit kontorets inofficiella psykolog; när något har hänt i organisationen, på kontoret eller i korridoren så kommer de in till mig, stänger dörren, sätter sig ned och talar ut om det i cirka 30-40 minuter, precis som hos en riktig terapeut. Jag finner det oerhört lustigt ty jag är blott en liten administratör.
Fast jag tar det som en enorm komplimang att de känner förtroende för mig dock blir det en konstig och lite jobbig sits för mig ibland för de pratar även om VARANDRA med mig; en person kan komma in bearbeta sin irritation över en annan i gruppen och en timme senare kommer just den personen och bearbetar den som tidigare var inne hos mig å ja ba: ... mmm... jaa... ojdå... hur fick det dig att känna? (antecknar i block).

Närå. Jag antecknar inte i block. Jag frågar heller inte om hur saker får dem att känna. Fast konstigt blir det för det innebär att det inte finns någon som JAG kan psykologa hos för det skulle innebära ett förtroendebrott.

Det är väl just på grund av ovanstående som jag försöker att komma in på högskolans psykologprogram. I´m a natural born therapist, the psycology whisperer, jag föddes med Freudglasögon och skägg hehehehe

Närå. Jag är ingen Freudian. Jag håller inte med om att allting utgår från PENIS.

Varför varför varför?

I en intervju säger den svenska boxaren Frida Wallberg att hon vägrar att ta mediciner mot sin huvudvärk som hon fick efter sin hjärnblödning därför att hon "inte vill ta den lätta vägen".

Det där tycker jag är ett dumt uttalande. Vad är det för fel med att ta den lätta vägen? Jag översätter detta till psykologins värld och vad det säger till människor som lider av psykiska besvär; det ligger skam i att ta sina mediciner för det är den lätta vägen, bit ihop, skärp dig, ryck upp dig, var för fan inte en slapp och lat jävel som tar den enklaste genvägen.

Varför är det fel att be om och ta emot hjälp? Jag tycker att det modigt.

Varför ska man uthärda allting i tystnad? Varför får man aldrig vara svag?

Varför ska man gå omkring och ha ont när det finns något som kan ta bort smärtan? Vad gör smärtan för nytta? Känner man sig duktig om man står ut med den? Är man en bättre människa? En moraliskt ren människa?

Varför är det inte okej att vara rädd och ledsen? Varför får inte alla känslor och tillstånd finnas? Varför finns det så mycket skam och duktighet i samhället?

- Grisar är inte söta, dom luktar illa. Tycker du att grisar e söta mamma?
- Mja, fast spädgrisar är ju jättesöta.
- Ja har inte sett nån spädgris nån gång, men ja har sett ett grisbarn, på riktigt.
- Ett grisbarn...?
- Ja en gris som inte e nån bäbis utan ett barn, som jag!
- Grisbarn hahahaha
- Mamma sluuuutaaaa!

Morgonens 06:30-fråga; "Mamma, vad är en böld?"

Jag tror att jag har fått en vårta på tummen.

En genusdiskussion i det lilla

Hittar grabbgänget i soffan och Thilde gråtande i fåtöljen.
- Vad är det vännen?
- dom tog aj-pädden från mej fast de va min tur...
- Hörni; varför tog ni paddan från Thilde??
- De va inte ja de va Leon!
- Jag bryr mig inte vem det var, det var hennes tur och ni ska inte ta den ifrån henne då.
- Men hon ville se pippi långstrump! Värsta tjejgrejen!
- Lyssna: det spelar ingen roll vad hon eller någon vill se, när det är ens tur så får man bestämma och bara för att ni var dumma nu så får Thilde se två filmer.
- Men ÅååÅååh!
- Det är ert eget fel och nu får ni ta konsekvenserna av det.

Jag blir arg på dumheter

När jag var sex år hittade min mamma mig på toaletten, stel som en pinne och med ett förskräckt uttryck i ansiktet.
- Vad är det??
- Jag vill inte tänka på att jag har en blodig hjärna inuti huvudet!!!

Jag tänkte för mycket redan då. Jag säger inte att det är dåligt, jag säger att det kan orsaka onödiga problem som de som inte tänker så mycket är befriade ifrån

En halloweenfest

Ett läskigt spöke bodde i hans rum på Halloweennatten.

Otäcka skelettbarn.

                                          De tar en paus från brottningsmatchen.

Mensvärken.

I'm  onna da simhall, watching the others be like yeah we are swimming!