I en intervju säger den svenska boxaren Frida Wallberg att hon vägrar att ta mediciner mot sin huvudvärk som hon fick efter sin hjärnblödning därför att hon "inte vill ta den lätta vägen".
Det där tycker jag är ett dumt uttalande. Vad är det för fel med att ta den lätta vägen? Jag översätter detta till psykologins värld och vad det säger till människor som lider av psykiska besvär; det ligger skam i att ta sina mediciner för det är den lätta vägen, bit ihop, skärp dig, ryck upp dig, var för fan inte en slapp och lat jävel som tar den enklaste genvägen.
Varför är det fel att be om och ta emot hjälp? Jag tycker att det modigt.
Varför ska man uthärda allting i tystnad? Varför får man aldrig vara svag?
Varför ska man gå omkring och ha ont när det finns något som kan ta bort smärtan? Vad gör smärtan för nytta? Känner man sig duktig om man står ut med den? Är man en bättre människa? En moraliskt ren människa?
Varför är det inte okej att vara rädd och ledsen? Varför får inte alla känslor och tillstånd finnas? Varför finns det så mycket skam och duktighet i samhället?