Så. Det är över. Jag kände hur jag satt stel och spänd i stolen. Jag hörde hur jag levererade den ena lögnen efter den andra om hur otroligt intressant och motiverande allting är, jag hörde hur jag klämde ur mig den ena klyschan efter den andra, jag kände hur extremt oäkta och ansträngt jag talade och det gjorde att osäkerheten byggdes upp tills den sköljde över mig likt en tsunami och jag fördes hjälplös med i dess fors av genans och jag hörde mig själv pladdra innehållslöst om ingenting som jag försökte att få att låta som någonting och mitt inre vred sig som en mask på kroken och jag skrek i min hjärna: JAG MÅSTE BORT HÄRIFRÅN HJÄLP MIG GUD!
Och jag kände det som att jag lismade och slickade röv när jag nickade och instämde med ett "Mm" och ett "Ja" och ett "precis" där jag trodde att det skulle passa in, när jag egentligen satt där och tänkte att jag skiter fullständigt i dig och det du nu säger och om jag finge skulle jag dunka huvudet i bordet i detta ögonblick så att jag svimmar och slipper uppleva detta.
Okej jag överdriver kanske en smula. Men otäckt var det.